9789180736589

RÅTTDROTTNINGEN

Råttdrottningen

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Lina Björk

Omslagsillustration: Emma Häkki

Formgivning: Mattias Norén, Idus förlag

Första upplagan

Tryckt i Viljandi, 2024

ISBN: 978-91-8073-658-9

RÅTTDROTTNINGEN

Hon gick alltid samma väg. Med pälsen långt uppdragen över öronen, en stor svart hatt och röda gummistövlar. Förbi det gamla järnvägsspåret, sjön och skolan där barnen stannade och pekade. Råttdrottningen kom hit och visa din svans!

Hon kunde så klart ha valt en annan runda, men att barnen ropade hade blivit en slags hälsning. Hon kunde inte vara utan den.

Runt hennes ben sprang hundarna. Fem chihuahuas trippade med sina små tassar tvärs över vägen och snodde in sina koppel. Att ha en hund är för den ensamme. Två har den som blir modig och tycker att den vet något om släktet. Men tre eller fler, det har bara galningar. Alltså måste hon vara galen.

Hon lyfte handen till en vinkning, som alla dagar. Barnen hurrade.

Mars 1968

De var så lika och så olika, vännerna. Linnea med sin bergfasta tro på sakers ordning. Att ingenting hände av en slump utan krävde hårt arbete. Varje helg jobbade hon extra som barnflicka hos familjen Bladlund. Alla pengar sparades och lades i en låda för framtida behov. När skolan var slut skulle hon använda dem till en insats för boende. Varje peng antecknades i en röd bok. Krona för krona.

Marianne var suddig i kanterna. Hon flöt med, blev förvånad att dagar och helger gick medan livet pågick. Om en bok var tråkig lade hon den ifrån sig. Om ett ämne inte intresserade henne slutade hon att lyssna. Linnea brukade banna henne för det.

”Du måste åtminstone låtsas att du är uppmärksam, annars tycker folk att du är dryg.”

”Jag har inte tid att lägga energi på saker som inte rör mig”, svarade hon.

”Mer än du tror rör dig.”

Då skrattade Marianne och tryckte Linneas hand. ”Mindre än du tror rör dig.”

De träffades som tvååringar. Linnea stod bakom sin mammas kjolar och höll ett krampaktigt grepp om hennes ben i affären. Marianne sprang som en virvelvind mellan mjölk

och ägghylla. I en tvär gir hängde de tvååriga benen inte med. Balansen sviktade och en kollision var oundviklig.

Nu ville det sig inte bättre än att Marianne tog med sig Linnea i fallet. Båda for in i frysdisken med en smäll. Linneas mamma skrek. Mariannes mamma skrek. Och en kort stund låg de båda barnen helt tysta sida vid sida. Men när de reste sig hade de fått ett varsitt jack i pannan där blod strilade ned för näsa och kinder. Efter det var de oskiljaktiga.

Nu satt de på Linneas prydligt bäddade säng med varsitt ärr i pannan.

”Jag ska nog resa efter skolan. Så långt bort det går, där ingen kommer förstå vad jag säger”, utbrast Marianne.

”Varför skulle du vilja resa dit ingen förstår dig?” undrade Linnea.

”För att det är kul. Jag ska slå upp en kartbok, blunda och sätta fingret på ett land. Och där det fingret hamnar kommer jag att åka och säga hej.”

Linnea kunde inte tänka sig något värre än att inte bli förstådd. Hon artikulerade ord och meningar så gott hon kunde för att underlätta för omvärlden. Ingen slang, inga svärord, inga engelska utrop som ”holy smoke” och ”baby”. Hon blev generad bara av att tänka på att hon skulle råka använda dem fel. På senare tid hade hon dessutom börjat tänka på snabbheten i talet, när hennes pappa påtalat att hon spottat ur sig ord i för hög fart.

”Jag kommer att söka in till universitetet när skolan är slut”, sade Linnea.

”Det visste jag väl”, sade Marianne och tog fram vännens Atlas från bokhyllan, blundade och slog upp en sida. Det blev Härnösand som genast diskvalificerades.

I skolan var Linneas betyg bland de bättre i klassen. Men det var för att hon kämpade hårt, läste på i veckor inför prov och lyssnade uppmärksamt på lektionerna. Hon bet sig hårt i kinden när glosorna kom tillbaka rättade och hon hade missat ett ord. Grämde sig när någon annan presterat bättre.

Värst var det när Marianne fick högre poäng. Inte för att det var just Marianne, men för att hon var så nonchalant inför prestationen. Hon ägnade ingen tid åt att plugga men kunskapen fastnade ändå. Samma sak var det när det hölls diskussioner i klassrummet. Linnea funderade för att komma på de rätta sakerna att säga, formulera argument som lät vettiga.

Men funderandet skapade en hjälm kring hennes hjärna, gjorde hennes mun torr och tanken dimmig. När Marianne pratade formulerades tanken i samma stund hon öppnade munnen. Hon hade inget raster där ogenomtänkta idéer fastnade. Allt kom ut och vädrades i tid och otid. Och vad värre var, det var henne likgiltigt om andra höll med om det hon sade.

Linnea kunde avundas henne det ibland. Att den där ordspärren saknades på vännen och hon kunde tala fritt. När diskussionerna blev särskilt hetsiga i klassrummet kunde Linnea sitta av hela tiden och trycka på ett argument utan att kunna få det ur sin mun. Efteråt blev hon utmattad för det krävdes lika mycket vilja att hålla inne orden som att få dem ur sig.

Ibland började hon säga något men avbröts. Det var den värsta av alla förödmjukelser, att påbörja något men inte få chans att avsluta. Då tog hon aldrig ton igen, började aldrig om. Nederlaget var för stort. Till och med när Marianne plockade upp hennes poäng och sade ”som Linnea sade” och nickade till henne att fortsätta, så skakade hon på huvudet och tittade ner i bänken. Tillfället var borta.

2020

Ingen vet hur namnet Råttdrottningen kom till. Kanske var det hennes stora päls som hon envisades med att använda vinter som sommar. Eller så var det de små hundarna som likt råttor ilade fram och tillbaka över vägen. Men när det väl fanns var det ingen som kallade henne något annat. Till och med hennes hus fick ett namn: Råttrike.

Det var en stor och ranglig byggnad med tinnar och torn. En gång hade det varit vitt men nu hängde flagor av färg längs listerna. I fönstren stod julljustakar under alla årstider och lamporna lyste oavsett om någon var hemma eller ute.

Hon låste aldrig dörren trots att det nog fanns ett och annat av värde därinne. När hon sov var fönstret alltid öppet och var det varmt stack hon ut en fot för att svalka sig och visa att hon var hemma. Det var hon för det mesta.

I trädgården blommade växterna huller om buller. Scilla och förgätmigej på våren, lavendel och daggkåpa på sommaren. Gräset växte högt och vildvinet klättrade sig upp längs fönsterkarmar och taknock.

På hösten färgades bladen blodröda och lyste likt stoppskyltar ända bort till sjön. Hit gick Råttdrottningen och badade. Kastade av sig pälsen och sparkade gummistövlarna upp för slänten. Under pälsen fanns ingen baddräkt, bara de tunga brösten som guppade när hon kastade sig ut i den gyttjiga

botten och simmade ut bland näckrosbladen. Även på vintern gick hon hit, sågade upp en lagom stor fyrkant och halade sig ner mot den bottenlösa avgrunden, där vattnet blev svartare och svartare.

Om oron var svår doppade hon huvudet också. Då klarnade tanken och demonerna fick en kalldusch.

Juni 1969

Det finns olika sätt att bada. På många vis speglar det badarens personlighet: tvekaren, självplågaren, äventyraren. Linneas mamma gick alltid i sjön långsamt, kände på vattnet och väntade. Som att graderna skulle stiga under tiden hon stod där och gjorde cirklar över ytan. Till slut gjorde hon en nigning, doppade axlarna och gick upp.

”Det är jätteskönt Linnea, kom i du också”, sade hon på vägen upp.

Hennes pappa gick i till midjan, vände sig om och lät ryggen ta den värsta översköljningen. Som att han vägrade kännas vid kylan, vände andra kinden till. Allt som syntes var hans plågade ansikte över vattenytan som skvallrade om att graderna inte stigit till tillfredsställande nivå än.

Marianne däremot, kastade sig i. Oavsett om det var från bryggor eller klippor och utan att känna på vattnet. Rakt ut i det blå utan tanke på underliggande stenar eller temperatur. Det var ett under att hon levde egentligen, så många gånger hon styrt huvudstupa ned i botten.

Väl i vattnet kunde hon bada i timmar. Var hon själv glömde hon bort tiden och kom upp först när läpparna var blå och lederna stela. Var hon med någon vän stod de alltid på stranden och stampade en lång stund innan hon kom upp.

Linnea badade inte. Framför allt för att det var omständligt

att klä av sig framför folk utan att handduken föll av. Dessutom gjorde baddräkten att hon såg mer mager ut än vanligt.

Revbenen syntes genom tyget, knäskålarna spretade åt varsitt håll och där det borde finnas bröst fanns bara en platt hud.

När Marianne hade badat lade hon sig bredvid Linnea i skuggan. Trädkronornas blad dansade fram och tillbaka likt solkatter. Det var länge sedan hon slutat vädja om att Linnea skulle följa med ner till vattnet, de gick till stranden under premissen att Marianne badade och Linnea läste.

”Jag flyttar snart till studentlägenheten, vi åker upp och tittar på den nästa vecka”, sade Linnea.

”Det är bra att du blir jurist, när jag hamnar i klammer med rättvisan kan jag ringa dig”, svarade Marianne.

”Jag hoppas att du ringer om annat också.”

Marianne rullade ut i solen och lade handen skuggande över ögonen.

”Förmodligen berättar jag om mina äventyr i djungeln bland vilda djur och oupptäckta växtsorter, medan du sitter med näsan i lagboken.”

Ännu hade sommaren knappt vaknat. Efter en kall vår hade blommorna äntligen slagit ut sina knoppar och sträckt sina blad mot himlen. Känslan av förväntan låg i luften vid badstranden. Hela sommaren och livet låg framför dem.

I byn bor en gumma som kallas för Råttdrottningen. Hon har alltid en lång pälskappa och små hundar springandes i koppel runt benen. Men vem är hon och varför får hon bete sig lite som hon vill?

Marianne och Linnea är så olika som vänner kan vara. Den ena är ordentlig, den andra full med bus. Den ena gör som hon blir tillsagd. Den andra som hon vill.

Livet drar dem åt olika håll och de hamnar i olika delar av världen. Men utan varandra tappar de fotfästet. Sakta försöker de att hitta sig själva i en vuxenvärld som formar dem i varsin mall.

Råttdrottningen handlar om att växa upp, om vänskap som är starkare än allt annat och att hitta sig själv när ingenting annat finns kvar.

Lina Björk jobbar som journalist och debattredaktör på fackförbundet Unionens medlemstidning Kollega.

www.vistoforlag.se