Det finns en liten vit rektangulär byggnad i anslutning till ingång 44 på Olympiastadion i Rom. Där har Sveriges EM i stora delar avgjorts så här långt.
Det började med tre par skor i trestegskvalet. Sen gick det vidare till en nattmangling för att ge Henrik Larsson ett brons, en natt som slutade med att Vanessa Kamga fråntogs sitt personbästa. Vidare till ännu en sen kväll där Erik Erlandssons målfoto skulle granskas i nån timme innan dagens protest gav Samuel Pihlström en plats i onsdagens final. Ett lopp det sedermera skulle visa sig att han inte kan springa då han bröt handleden i försöket.
Om det inte redan blivit uppenbart tydligt är den vita lilla byggnaden domarrummet här under friidrotts-EM i Rom.
Här har Kajsa Bergqvist och landslagets hoppansvarige Anders Möller (och jag och några andra journalister) tillbringat långt fler timmar än vad vi hade hoppats hittills under mästerskapet.
Inte för att jag tycker protesterna varit orimliga. I min bok skulle Chituru Ali varit diskad och Henrik Larsson tilldelats bronset på 100 meter.
Och i fallet med Erik Erlandssons finalplats kommer jag dö ovetandes om varför domarna höll på att krångla.
Kaoset tar fokus från det vi borde prata om
Men jag vill inte fastna i det nu. För den främsta anledningen till att man är trött på protestkaoset här är för att det tar nästan allt fokus från det vi borde prata om.
Den svenska sprintsuccén.
För låt er inte luras, det som händer här i Rom är inte det normala.
Vi börjar med Henrik Larsson.
Bara att han sprang en EM-final på 100 meter var enormt, för det har inte hänt på 50 år (när Christer Garpenborg slutade sjua 1974). Att han dessutom utmanar om medalj är EM:s stora ögonblick för mig.
Förresten, det gamla svenska rekordet på 100 meter som Henrik Larsson slog, det hade stått sig i 24 år.
På damsidan är sprintrekorden ännu äldre, men de kommer inte hålla särskilt länge till.
Tveksamt om rekordet överlever kvällen
Linda Haglunds 100 metersrekord på 11.16 kanske klarar sig året ut, men det tror jag inte hennes 200-metersrekord på 22.82 kommer göra. Det är tveksamt om det överlever kvällen, faktiskt.
Julia Henriksson har gått framåt enormt de senaste åren och hade det inte varit sån motvind på Bauhausgalan hade hon redan varit innehavare av det. Tidigare i dag sprang hon på 22.91 i ett lopp hon kallade ”helt okej”. Jo, jag tackar jag.
Det galna är att det inte stannar där.
Från ingenstans springer Nora Lindahl, 19, in som fyra i Sverige genom tiderna på 200 meter här på EM.
Erik Erlandsson kommer från ett skadedrabbat 2023 till att som nybliven 20-åring vara trea genom tiderna i Sverige och springa EM-final på 200 meter.
Jag hade kunnat fortsätta ett tag till, men jag tror jag fått fram min poäng.
Så, passa på att njut av det nu. För historien lär oss att det kan dröja 50 år till nästa gång.
