Fallskrämen på sex miljoner kronor slopas. Bra för svensk hockey.
Men jag är förvånad över att klubbarna i SHL röstat igenom det.

Bakgrunden till den fallskärm som tilldelats det lag som degraderats från SHL till hockeyallsvenskan var att man såg tecken på att nykomlingarna i SHL trissade upp spelarlönerna. De klubbarna hade redan ett gäng spelare på kontrakt och kunde krydda med spelare utifrån som man då hade ekonomiska möjligheter att lasta rejält på.
Då valde man helt enkelt att den klubb som tagit steget upp i SHL skulle bekosta fallskärmen på sex miljoner kronor till det lag som degraderats. Summan var i grunden tänkt att täcka för personalkostnader utanför själva spelartruppen något som jag, utan att ha insyn i respektive klubbs resultaträkning, knappast tror varit fallet för Brynäs, Djurgården och Hv71 som degraderats under nuvarande kvalsystem. Istället har dessa sex miljoner förmodligen oavkortat lagts in i spelartruppen för att ta sig tillbaka till SHL igen. Det är inte heller som så att nykomlingarna trissar upp lönerna på samma sätt som man upplevde var fallet mellan 2011-2013 vilket då var anledningen till att falskrämen infördes.

Att SHL nu har beslutat sig för att slopa fallskärmen kommer skapa en bättre balans i förutsättningarna mellan lagen i respektive serie. Det är positivt.
Samtidigt så är jag förvånad över att SHL väljer den här vägen. Klubbarna där värnar i regel om sitt eget och att då ta bort krockkudden på sex miljoner kronor var aningen överraskande.
Jag trodde klubbarna i SHL tyckte fallskärmen var prioriterad att ha kvar om man trillade ur än att det var lika viktigt att ha tillgång till de sex extra miljonerna om man tog sig tillbaka till SHL.

Lek med tanken att MoDo haft tillgång till sex miljoner kronor ytterligare till sin lönebudget den gångna säsongen. Det hade i så fall varit ett par vass forwards eller en center och en back av hög klass.

Det hade i sin tur gjort MoDo mer slagkraftiga och gett en skarpare konkurrens till de redan etablerade klubbarna.

För hockeyallsvenskan är det här positiva nyheter mer än vad det är för SHL skulle jag vilja säga. Man slipper nu få ett SHL lag ”dopat” med sex miljoner extra till sin redan rätt påkostade trupp.
Det kommer göra den serien mer oviss och spännande framöver.
Men jag måste säga att jag är överraskad över att SHL tagit beslutet att slopa fallskärmarna även om det är bra för svensk hockey och i synnerhet hockeyallsvenskan.

Tack för att ni tog er tid

Sanny

Besvikelsen efter gårdagens förlust är historia. Nu gäller det att ladda om även om en bronsmatch är matchen som ingen vill spela men som man i efterhand kommer uppskatta att man vunnit.

Ända sedan Rasmus Dahlin och Erik Karlsson tackade ja till VM-spel i mitten av april har spelare efter spelare från NHL gjort detsamma. Med en enda målsättning. Såklart.
För varje NHL-spelare som tackade ja till VM-spel höjdes förhoppningarna och framför allt förväntningarna.
Som spelare vet jag av erfarenhet att det är svårt att ladda om och fokusera inför en bronsmatch när besvikelsen över den missade finalplatsen fortsatt ligger där och gnager. Det uppstår en form av tomhet och det har sina mentala utmaningar att ladda om inför en match som man i grunden inte vill spela.

När jag vanligtvis kommenterar och ser matcher är jag i totalt avsaknad av känslor. Det handlar hela tiden om att följa pucken och försöka förklara och förstår varför saker och ting sker på isen. När ett svensk landslag spelar så tillåts man hålla på dem även i själva kommenteringen och att säga Vi om Tre Kronor någon gång per match är inte så konstigt i sig. När jag däremot är ledig och sitter hemma i soffan kan jag likt vilken annan supporter som helst leva mig in i matchen och dess känslor och händelser. Jag har därför sett gårdagens match igen i efterhand för att få en klarare och mer nyanserad bild över  den. Jag är fortsatt förvånad över hur otroligt många misstag som man gjorde. För ett Sam Hallam styrt lag så var det nog rekord i enkla misstag. Alltifrån tekningar i egen zon och positionsspelet utan puck till backchecking och den där rackars icingpucken som Lucas Raymond slog. I takt med att puckarna trillade in så uppstod en form av frustration och då satt laget inte ihop i varken spelet med eller utan puck.

Inte för att det har någon betydelse för resultatet som sådant men sättet som Tre Kronor inledde matchen på var riktigt bra. Spelet under stora delar av den första perioden var det bästa som man spelat under den här turneringen. Därför finns det nog en känsla att man gav bort matchen och finalplatsen efter en riktigt svag andra period.

Nu handlar allt bara om en enda sak och det är att orka ladda om och mobilisera den kraft som finns kvar. I en bronsmatch vinner i regel det lag som är mentalt mest påkopplade och de som klarat av ha lämna gårdagen bakom sig.
Alla spelare som tog rygg på Rasmus Dahlin och Erik Karlsson kom hit för att vinna guld. I efterhand kommer alla ångra sig om de inte tog chansen att vinna den sista matchen och få med sig en bronspeng hem även om det inte var det som de såg framför sig inför turneringen.

Tack för att ni tog er tid

Sanny

Efter att inte ha tagit sig förbi en kvartsfinal sedan 2018 har Tre Kronor både tappat i världsranking och sitt anseende. Det är således dags att återta mycket av den heder som gått förlorad de senaste åren. Det är ingångsvärdet när Sverige går in som solklar favorit mot Finland ikväll.

Ett VM avgörs och mångt och mycket i en enda match. Skillnaden mellan att förlora en kvartsfinal kontra att spela om medaljerna i helgen är mastodontisk. Det är de enkla förutsättningar som förbudskaptenen Sam Hallam och Tre Kronor nu ställs inför. Det skiljer sig från ett klubblag där man som tränare och spelare kan påverka händelserna över tid för att uppnå en progress och resultat. Det är också, i hockeysammanhang, mer eller mindre unikt att allt avgörs i en enda match. I en serie över sju matcher hade jag inte känt minsta oro över Finland som motståndare. Men som bekant. En match. En enda.

Det har knappast undgått någon att Tre Kronor förfogar både över ett bättre spel och ett bättre lag än Finland i årets VM. De svenska spelarna har i matcherna mot USA, Tyskland och Slovakien visat sin klass när motståndet krävt det. Samtidigt är det här ett läge som lär passa finnarna väl. De kan slå ur underläge på ett sätt som man inte kunnat göra på några år. Med en tajt defensiv och en mästerlig coach i Jukka Jalonen finns det ändå en gnagande känsla av oro inför kvällen.
Det kommer ha en avgörande betydelse huruvida Tre Kronor kan spela sig snabbt ut från egen zon och ha med sig farten genom mittzon. Då kommer de finska spelarna inte hinna sätta sin defensiva struktur och styrspel i mittzon. Det kommer resultera i att de finska, rätt begränsade backarna, kommer få stora problem i egen zon. I de matcher som de tvingats att röra sig över stora ytor har man haft svårt att hitta tryggheten i egen zon. Det borde en taktiker av Sam Hallams kaliber med hjälp av en kompetent trupp kunna nyttja till sin fördel.

En förlust däremot… Det är precis det som gör den här matchen så läskig.
Tre Kronor har i grunden allt att förlora. Gränsen mellan succé och fiasko är aldrig så liten som i en kvartsfinal. En förlust vore ännu ett misslyckande och skulle framkalla de mest tröttsamma av negativa rubriker hur svenska spelare viker ned sig i viktiga matcher.
Ett VM-guld hade däremot skapat en nödvändig hype och ett större intresse för Tre Kronor inför VM i Stockholm nästa vår.
På svensk hockeys vägnar håller jag tummarna ikväll.
Efter att inte ha spelat om medaljerna sedan 2018 är Tre Kronor i behov av en framgång.
Därför anser jag att kvällens match är den enskilt viktigaste för ett svenskt landslag i hockey på flera år.

Mer inför dagens smatliga kvartsfinaler finns att läsa här.

Tack för att ni tog er tid

Sanny