Sofie Löwenmark
Integration debatteras med hetta i Sverige. Märkligt nog verkar vi dock ännu inte ha kunnat enas om vad som egentligen avses med begreppet.
Det framstår till exempel som otänkbart att stat och kommun i integrationsfrämjande syfte skulle uppmuntra etniska svenskar att bara umgås med varandra.
När det kommer till människor med andra etniska ursprung är dock tankegången ofta den direkt motsatta.
Olika etniska föreningar har länge finansierats i förhoppning att fördjupad anknytning till hemlandets seder och bruk på något oklart sätt ska främja integrationen och råda bot på diverse problem i utanförskapsområdena.
Stöd till etniska föreningar
Det är inte per automatik fel med iranska kvinnoföreningar eller turkiska kulturföreningar. Men frågan är om det inte finns fler nackdelar än fördelar med att satsa offentliga medel på att människor ska kunna umgås i skilda enklaver på basis av etnicitet. Risken är att man förstärker en sorts ”inre segregation” i invandrartäta områden.
För exempelvis en syrier i Rinkeby kan avståndet till det svenska samhället kännas betydligt kortare än avståndet till en granne från Somalia. Den upplevelsen riskerar att cementeras när etniskt baserat umgänge uppmuntras från stat och kommuner.
Föreningar som bygger på etnicitet ökar också risken för att konflikter från hemländerna lever kvar eller till och med fördjupas. Nyligen hyrde en irakisk förening Folkets Hus i Rågsved. Avsikten var att fira den fallne diktatorn Saddam Husseins födelsedag. Folkets hus avbokade dock arrangemanget efter att man fått kännedom om saken. Men då hade redan andra irakiska föreningar hunnit reagera upprört. Resultatet blev inte bara att konflikten mellan de två föreningarna fördjupades. Det skapades också en klyfta mellan föreningarna och Folkets hus.
Satsningar utvärderas sällan
Liknande konflikter har på senare tid blossat upp i samband med arrangemang hållna av regimvänliga turkiska och eritreanska föreningar. Det kan få minoritetsgrupper från inte minst Mellanöstern och Afrika att känna sig utsatta i svenska bostadsområden där de på, samma sätt som i sina forna hemländer, har fortsatt att vara i minoritet.
Politiker tycks allt för ofta använda sig av denna typ av satsningar för att kunna uppvisa handlingskraft mot segregation och liknande problem i samhället. Bekvämt nog saknas ofta både uppföljning och utvärdering.
Skulle man från svenska myndigheter valt att i stället prioritera föreningar där man umgås brett och efter intressen, hade kanske inte engagemanget i hemländernas konflikter hållits lika levande. Fler allmänna föreningar för exempelvis dans, matlagning eller schack - där människor av skilda etniciteter och bakgrunder inkluderas, skulle kunna mildra skapandet av enklaver.
På köpet hade resultatet kanske kunnat komma närmare en sann integration.
Fotnot: Sofie Löwenmark ska gå vidare till ett nytt jobb och avslutar i och med den här kolumnen sitt medarbetarskap på Expressens ledarsida.
Se Ledarsnack med islamistexperterna Sofie Löwenmark och Magnus Sandelin nedan.