Det hände mycket den dagen, eller som en läsare med beundran och förundran i rösten ringde och sade:
- Vad märkligt att det varje dag händer lagom mycket i världen så att det ryms i Expressen.
Den här dagen, den 20 november, kunde Expressen berätta om inbrottstjuven som försökte ta sig in hos Greta Garbo i Hollywood och hur Garbo flydde genom att klättra nedför stuprännan.
"Vild barnglädje"
Tidningen berättade om "Ryskt anfall i Baltikum" och SM i jitterbug - den nya dansen som amerikanska soldater tagit med sig till Europa under kriget.
Och så berättade vi om Göran Stark som var inlagd på Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt på Kungsholmen i Stockholm.
Det blev närapå en helsida med rubriken "Vild barnglädje vid bananpremiären".
Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn byggdes 1854 med hjälp av donationer från besuttna herrar och damer. Där skulle företrädesvis sjuka och fattiga barn få vård och i början fanns det bara 30 sängar och ytterligare tio för barn med smittsamma sjukdomar.
Kronprinsessan Lovisa lovade att bli beskyddarinna.
1970 övergick vården till S:t Görans sjukhus och barnsjukhuset revs för att ge plats till Stockholms nya polishus.
Nu var året 1944 och Kvällstidningen Expressen hade fötts och var redan från början en frisk fläkt - även om många spådde tidningens snara död.
Carl Adam Nycop (1909-2006) hade redan 1939 grundat veckotidningen Se och var nu, i november 1944, med om att starta Expressen.
Från Brasilien
Ni som har följt Expressens historia har säkert lagt märke till vinjetten "Expressen griper in".
Det var precis vad Nycop bestämde att reportern Ingvar Axelsson skulle göra när man fick nys om att den första bananbåten på fem år var på väg till Sverige.
1939 och framåt fanns inga bananer - och andra exotiska frukter - att köpa i Sverige.
Men eftersom Sverige hade ett handelsavtal med Tyskland (som köpte svensk malm) gav tyskarna fri lejd för tre båtar som lastats med bananer i Santos i Brasilien och som anlöpte Göteborgs hamn den 19 november 1944.
Första båten var "Sparreholm".
Expressen ordnade med expressfrakt av bananer från Göteborg till Stockholm för att barnen på Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt redan dagen därpå skulle få äta sitt livs första bananer, ty de ansågs vara nyttiga för barnens tillfrisknande.
Ingvar Axelsson (signaturen I A) skrev i sitt reportage:
"Göran Stark, tre år, kan skryta med att vara den förste i Stockholm som fick avprova lejdbåtsbananerna. Han blev för övrigt även i fortsättningen premiäraktören i den smått historiska tablån. Med stor försiktighet närmade han sig farbror medarbetaren, när denna, agerande en tidig jultomte, vecklade upp paketet. Vid syster Dagmars sida vågade han emellertid på försök att känna på bananen, och när tanten skalat den, hade han löst mysteriet: den gick att äta.
När bananen var uppäten, anförtrodde han också tant Dagmar att bananen var godare än 'meller och tomat'."
Huvudpersonen Göran var med på fyra bilder.
70 år senare försöker vi hitta Göran Stark, och spåren leder till slut till Solna där han bor med sin fru Agneta.
Göran var mamma Ingeborgs och pappa Gustaf Adolfs enda barn. Mamma arbetade som husfru hos en förmögen familj och pappa jobbade vid järnvägen.
Pojken hade ont i magen, ständiga diarréer och mamma Ingeborg var förtvivlad, för ingen visste vad magbesvären berodde på.
Göran hamnade på Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn - men inte heller där förstod sig doktorerna på pojkens dåliga mage.
- Min rygg såg ut som en nåldyna efter alla allergiprover. Och jag blev tröttare och tröttare. Jag förstår att mamma var orolig - sannolikt var det fara för mitt liv, säger Göran Stark.
"Hjärtesak för mamma"
Han minns inte det historiska ögonblicket när han fick den första bananen av Expressens reporter, men hans mamma har berättat och berättat.
- Att jag var den förste som fick en banan och att jag hamnade på flera bilder i Expressen var en hjärtesak för mamma Ingeborg. Hon berättade många gånger att Expressen flög upp bananerna från Göteborg, och hon hade tre bilder som var prydligt inramade. De inramade bilderna tog hon fram och förevisade lite då och då, men tog undan dem för att de inte skulle komma bort, säger Göran Stark.
Mamma Ingeborg dog i cancer 1966 - och nu är bilderna likafullt spårlöst borta.
- Förmodligen ligger de i någon kartong efter någon flytt...
Görans mamma fick tyvärr inte känna sig stolt över att Göran, indirekt, var med i Expressen året därpå.
- Jag arrangerade Stockholms studenttåg i maj 1967 - enda gången som man gått med vinst, säger Göran Stark och berättar hur han köpte lastbilsflak med öl och ordnade "slutna" studentfester med öl och punsch.
- Jag har alltid varit ordningsman, jag var ordningsman redan i småskolan, och funderade ofta på vad som var rätt och fel. I Solna läroverk lyckades jag rädda halva klassen från att bli relegerad när de hade tjuvrökt på toaletterna. Alla var rädda för rektor Fylking (jodå, radiomannen och skådespelaren Gert Fylkings adoptivfar), men det var inte jag, så jag vågade prata med honom. Och på så sätt slapp eleverna bli utkastade från läroverket, säger Göran Stark som varit försäkringsman på Skandia i ett 30-tal år.
Magen, då - hur gick det med lillgrabbens onda mage?
- Jag var sjuk ända tills 1989. Då hade det gått så långt att tarmen blödde, jag hade diarréer och vid varje steg som jag tog kändes det som om en kniv stacks in i magen. Men jag gick på ren ilska.
"Tack för bananerna"
- Jag hade turen att komma till professor Moberg på Karolinska sjukhuset. Han tog några prover och sa, att "det här är inge konstigheter - du är glutenintolerant och får inte äta veta, råg, havre och korn. Jag går nu i pension och ring mig gärna om sju år och berätta hur du mår".
Sedan den dagen mår Göran Stark hur bra som helst.
- Tack för bananerna, de smakar väldigt gott. Jag är fortfarande förtjust i bananer, säger Göran Stark.
Förra gången - för 70 år sedan - var vi kanske lite snåla, han fick bara en banan.
Den här gången får han en hel klase...
