Det blev en folkfest som trots resultat och några störtskurar visade upp Sverige från dess allra bästa sida.
Om det var sju nationaliteter i Malmö FF:s laguppställning var det säkert det dubbla bland de flera hundra som samlats framför storbildsskärmen på Örtagårdstorget i Rosengård.
- Malmö får klart godkänt. Det finns en strimma hopp till hemmamatchen, analyserar Mohamad Kafafi som såg drabbningen tillsammans med sin nioårige som Fares - Sveriges nästa storstjärna på de internationella arenorna, enligt pappan.
Mohamad växte upp i samma kvarter som Zlatan och umgicks en del med honom som barn.
- Nu släppte han bollen lite väl lätt ibland och missade en hel del chanser. Jag tror han höll igen. Det var stort för Zlatan att möta hemstaden i det här sammanhanget, menar Mohamad.
Stämningen var hoppfull när jag anlände till Örtagårdstorget någon timme före matchstart. Det låg förväntan och positivt laddad spänning i luften. Kanske ändå Malmö hade en chans. Det var inget snack om var sympatierna fanns. Torget ligger ett stenkast från Zlatans barndomshem och de legendomsusade gräs- och grusplättar mellan höghusen där han tränade i mörkret långt in på nätterna. Ofta långt efter att alla andra gått hem.
Alla älskar och beundrar förstås Zlatan. Och det jublas när han kommer i bild efter ett fem minuter långt strömavbrott som ösregnet ställde till med i början av matchen.
Men det är Malmö FF alla vill se som segrare.
Affärer, fik och restauranger runt torget är öppna. Barn, kvinnor och män minglar och myllrar tillsammans med ett par polispatruller, några parkeringsvakter, nattvandrare och kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh, som lottar ut fotbollar och biljetter till returmatchen i Malmö 25 november.
Här skapar fotbollen atmosfär och gemenskap. Det är så här den ska ses och upplevas när man nu inte kan finnas på plats i Paris. Jag njuter och trivs med storbildspublikens inlevelse.
- Kan vi hålla två noll är det okej. Vi kan nog ta tre poäng i returen, tror Aryan i Aryanes Bazar, en slags diversehandel mitt på torget, vägg i vägg med Frukthuset och Sihams kött.
Jag är uppväxt någon halvtimmes gångavstånd från Söderstadion där jag sprang på matcher minst en gång i veckan.
Men så kom fotbollsvåldet med full kraft på 70-talet. Och det har egentligen inte blivit bättre förrän möjligen denna säsong. Jag vände ryggen mot hela det framväxande supporterkollektivet. Alltför kategoriskt och orättvis inser jag i värmen bland entusiasterna på Örtagårdstorget.
Jag såg inte glädjen och samhörigheten bland de riktiga supportrarna. Förbrödringen. Bara grupptryck, huliganer, fanatism, masspsykos, machokultur. Vissa "firmor" och deras svansar med utstuderade inslag av rasism och sexism. Jag är dessutom så tråkig att jag aldrig lärt mig njuta av olika avancerade pyrotekniska uppfinningar och uppvisningar.
Jag slutade gå på klubbfotboll. Sambarytmerna kom helt i otakt och charmen hade runnit ur till och med Bajen fans, ersatts av aggressivitet och fyllts på med alltför mycket öl.
Men på Örtagårdstorget kom lusten tillbaka. Här kunde man njuta av strålande bollbehandling, spelupplägg och passningstekniska genidrag. Men också av att träffas, umgås, ta en kopp kaffe. Skratta och koppla av. Tillsammans.
Inledande regn och ett ogynnsamt slutresultat till trots - det var en fin kväll i Rosengård.