Medan tusen sinom tusen flyktingar genomkorsar Europa från öst till väst via tåg och bussar och till fots, släpande på resväskor och kassar och bylten fyllda med de saker de lyckats få med sig, slår läger på överfulla stationer längs vägen, möts av ömsom militärer och poliser, ömsom medmänniskor som inte vill annat än hjälpa, tar jag tåget genom Europa. Fast på helt andra villkor.
Långsamt och ganska behagligt låter jag mig fraktas först till Malmö, där jag får hälsa på mina närmaste och käraste ett dygn, bjuda dem på en god middag på stan och åker sen vidare via Köpenhamn ut på den egentliga europeiska kontinenten.
Jag gnölar lite över att jag är tvungen att bo en natt på ett hotell i Köln innan jag når Paris, jag gnäller lite över att hotellrummet inte är riktigt så som jag hade förväntat mig men de färska Brötchen som serveras till frukosten innan jag ska på nästa tåg är så pass goda att jag förlåter hotellet dess otillräckliga standard.
Jag åker med ett Thalys-tåg från Köln till Paris. Det var på ett sådan mellan Amsterdam och Paris några raska killar lyckades förhindra en massaker nyligen. På den tyska Hauptbahnhofen ser jag inga säkerhetsvakter, men när jag lyfter min blaserade blick från den extrafrukost man serverar mig i min första klass när vi når Bryssel ser jag ett flertal tungt beväpnade poliser.
Taxichauffören i Paris är från Haiti. Han lämnade landet före jordbävningskatastrofen, men han har varit tillbaka sen dess. Ingen i hans släkt skadades men över hans lilla brorsdotter hade en hel kyrka rasat samman och alla trodde att hoppet var ute när hon grävdes fram, stående, oskadd och bara lite dammig, berättar han. När han kört mig till hotellet ska han som vanligt i mässan. Det är söndag i Paris.
Vid första anblick ser hotellet i Saint-Germain-kvarteren ganska skruttigt ut och jag är helt inställd på att gnälla. Men atmosfären är så pass trevlig och rummet uthärdligt och jag är på allmänt gott humör så jag låter bli.
Sammanstrålar med en trevlig bekant och vi tar oss till kaféet Deux Magots och sätter oss på uteserveringen att bara glo i en timme över ett par glas champagne. En äldre kypare blir liksom lite rörd och säger att det är så trevligt att vissa människor aldrig slutar att njuta av livet. Vi vet inte riktigt hur vi ska ta det.
Sen äter vi middag på Le Cherche Midi som verkligen har changerat. Detta talar vi länge om.
Nästa dag dinerar vi med ytterligare bekanta på La Coupole. Som verkligen har changerat. Och detta talar vi ännu längre om.
I tv står François Hollande och säger att han ska ta emot 24 000 flyktingar faktiskt. Och en undersökning visar att populärast bland hans eventuella efterträdare är Marine Le Pen, Frankrikes svar på Jimmie Åkesson eller om det är tvärtom.
På nästan alla bussars långsidor står det David Lagercrantz med stora bokstäver och Stieg Larsson med något mindre.
Efter att ha köat i 40 minuter springer jag ett varv igenom Musée d´Orsay och tar bilder av alla hajlajtsen och sen bjuder jag mig på ett sista glas champagne, because I´m worth it, och snart kliver jag åter på ett tåg för vidare transport genom Europa och det är klart att så här kommer det inte att fortsätta i all evighet och kanske är det nyttigt för just mig.