Bokrecension: Sex, sting och stringens i Julia Mäkkyläs novellsamling Vinklar
I samlingen Vinklar utforskar författaren absurditetens logik samt ensamhetens olidliga sorg och smärta på ett egensinnigt och egenartat sätt.
Det handlar inte om vad man ser, utan om hur man ser, konstaterar en av männen i Julia Mäkkyläs novell ”Riktiga vinklar”. Han är en åldrad man som finner stort nöje i att dagarna i ända ligga i swimmingpoolen på ett lyxhotell och spana in rumpor.
Författarens blick väjer inte för det som kan kännas besvärande eller obekvämt, ja rentav moraliskt tvivelaktigt eller förkastligt.
Samtidigt utmanar Julia Mäkkylä läsarens blick i ett slags dubbelexponering och tvingar oss att se det osympatiska och det obehagliga – i sina gestalter lika väl som i oss själva.
Blicken – närgången och nyfiken, skoningslös och skrupelfri – är central i Julia Mäkkyläs texter. Blicken avslöjar hur vi ser på andra och hur vi ser på oss själva, och inte minst hur vi speglar oss i andras blickar.
Ibland är andras blick på oss överraskande och avslöjande – som i novellen ”Författarporträtt” där en fotograf tar bilder på författaren för förlagets vårkatalog och fotografierna inte överhuvudtaget motsvarar författarens självbild:
”Min mun hängde, ögonen saknade fokus och resten av ansiktet såg ut som en suddig dimma.
”Det liknar inte ens mig? Sådär ser jag ju inte ut!’ utbrast jag och kände gråten bränna i halsen.
”Men det där är författarn, det. På pricken!’”
I gränslandet mellan dröm och verklighet
Julia Mäkkylä debuterade för ett år sedan med novellsamlingen Apelsinfågeln, som också var nominerad till Svenska Yles litteraturpris.
Novellerna i Apelsinfågeln utspelar sig i första hand i kuststaden Ine i Japan, och handlar om människor som upplever att de är fångna i en roll, i en kropp eller i en situation som de är oförmögna att ta sig ur.
De bär på en längtan att bli någon annan, eller att bli den de upplever att de innerst inne är, eller borde vara. Personerna pendlar ständigt mellan en upplevelse av instängdhet och en dröm om frihet.
Det var farligt att känna sig såhär likgiltig. Det är under sådana här perioder som oresonliga saker görs. Saker som lämnar spår och får konsekvenser. Ödesdigra konsekvenser.
ur Vinklar
I samlingen Vinklar återkommer Julia Mäkkylä till dessa teman ur olika perspektiv.
Texterna i både Apelsinfågeln och Vinklar rör sig i gränslandet mellan dröm, fantasi och verklighet. Ytan krusas av en strömmande oro.
Personerna i berättelserna känner sig ensamma, bortvalda och utanför. De har svårt att få grepp om den röda tråden i sitt liv, de famlar efter något som ger dem mening och betydelse, de längtar efter närhet och gemenskap, att få ingå i ett sammanhang, men livet och kärleken rinner dem ur händerna. Häri ligger en djup och stor sorg.
Drömmar driver framåt
Många av personerna i novellerna bär på drömmar som de innerst inne vet aldrig kommer att bli sanna. En ung kvinna drömmer om att en dag få se sfinxen i Giza, en åldrad man drömmer om att en enda gång få återse dottern som vänt honom ryggen, en tanig och tillbakadragen man i medelåldern drömmer om att bli ett muskelknippe av guds nåde.
Det är trots allt drömmarna som driver dem framåt, drömmarna som skapar förväntningar och ger dem hopp i en till synes hopplös tillvaro:
”(…) med lite tur lever vi ett liv där vi inte märker att våra drömmar inte gick i uppfyllelse”, konstaterar en av personerna smått uppgivet och sjunker ner i soffan med en öl.
Likt personerna i novellerna balanserar Julia Mäkkylä ständigt mellan det ljusa och det mörka på ett språk som kan vara kaxigt och ironiskt slängigt i ena stunden för att sedan glida in i molande melankoli.
Här finns en intressant spänning mellan å ena sidan det lekfulla och det lakoniska, å andra sidan det skeva och det sneda.
Med små medel tecknar Julia Mäkkylä fram den sorgkantade humorn som kännetecknar hennes texter – här finns en skärpa som lyfter texterna och ger dem sting och stringens.
Samtliga noveller är skrivna i jag-form, och ibland kan tonen, anslaget och tilltalet vara rätt likadant mellan de olika jag-berättarna – vare sig det handlar om en 28-årig kvinnlig brevbärare eller en 52-årig manlig försäljare i en järnhandel – vilket kan kännas något förbryllande.
Den omåttliga sexualiteten
Den förra novellsamlingen, Apelsinfågeln, kretsar i hög grad kring känslor av otillfredsställdhet och hur detta kan ta sig uttryck i förträngd eller oförlöst sexualitet och inte minst i ständigt avbruten masturbation.
Också i den nu aktuella samlingen Vinklar är sexualiteten ett centralt tema – inte minst den omättade och omåttliga sexualiteten. Här finns en gränslöshet och en skamlöshet som kan ta oväntade vägar och proportioner.
I en av de mer hejvilda och skamfullt roliga novellerna fantiserar en ung (psykiskt labil) kvinna om pojkvännens ex, hennes gigantiska melonbröst och plaskvåta sköte:
”Där satt hon och väntade hela dagarna. Så våt att vardagsrumsgolvet fick fuktskador och måste bytas flera gånger om året. Atle suckade medan han ringde byggarna.”
Personerna i Vinklar bär på en lust och en längtan, men ständiga besvikelser och motgångar utmynnar i frustration. Den obesvarade och obekräftade kärleken blir till ett sår som aldrig läker.
Personerna i novellerna är osynliga/osynliggjorda och längtar efter att få framkallas i andras blickar.
Denna längtan skapar en obekväm och spännande dynamik mellan personerna som bygger på maktobalans – en obalans som framför allt handlar om kropp och begär.
Frågetecken och utropstecken i ett
”(I)bland är livet som en välskriven novell – handlingen går inte att förutspå” noterar en av personerna i boken, och lyfter fram ett centralt element i en välskriven novell: överraskningen.
Som läsare vill man bli överrumplad av en plötslig vändning, förbluffad och imponerad över författarens förmåga att skruva till historien och blanda bort korten framför ögonen på en utan att man riktigt förstår hur det gått till.
En välskriven novell skaver och skorrar, och lämnar läsaren med en känsla av såväl frustration som förnöjsamhet. Ett frågetecken och ett utropstecken i ett.
Debutverket Apelsinfågeln är en tätt sammanhängande väv av texter som knyts ihop av en specifik plats och framför allt av ett persongalleri som dyker in och ut i de olika berättelserna. Novellerna och personerna speglas mot varandra och ger nya, oväntade och kalejdoskopiska perspektiv på varandra.
I Vinklar är utgångsläget ett annat. Här förväntas varje text stå på egna ben – även om vissa teman återkommer och de olika berättelserna såtillvida hakar fast i varandra. Inte minst genom olika variationer på temat vinklar, synvinklar, insikter och perspektiv – upprepningen av just ordet ”vinklar” i samtliga noveller kan dock kännas lite väl krystat och understrykande.
I novellerna smyger författaren också in specifika och välkuraterade låtar för att kommentera en viss tematik eller framhäva en stämning – på gränsen till cheesy, men jag tycker det är lite kul.
Redan i Apelsinfågeln visade Julia Mäkkylä att hon har förmågan att ladda sina texter med både överraskningar och tillskruvade element, frågetecken och utropstecken.
I Vinklar fortsätter författaren att utforska absurditetens logik samt ensamhetens olidliga sorg och smärta på ett egensinnigt och egenartat sätt.