Greklands skuldkris: Skillnad mellan sidversioner

Denna artikel eller detta avsnitt behandlar ett pågående skeende. (2015-07-06) Informationen kan vara inaktuell och ändras snabbt.

Den här artikeln eller det här avsnittet innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2013-07) Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att redigera artikeln eller diskutera saken på diskussionssidan.

Greklands skuldkris avser den pågående statsskuldskrisen i Grekland i kölvattnet av den internationella finanskrisen som tog sin början i USA under 2007 och 2008. Krisen är en del av den sydeuropeiska statsskuldskrisen som blivit kraftigt omdebatterad under senare år, och har satt hela eurosamarbetet i gungning.

Översikt

Grekland hade hög tillväxt under mitten av 2000-talet, men 2008 mattades den och 2009 ersattes den av en nedåtgående spiral. Under våren 2010 visade det sig dessutom att flera grekiska regeringar redovisat landets ekonomiska statistik på ett felaktigt sätt för att hålla sig inom EU:s monetära riktlinjer (se EMU).^[1][2] För att hantera krisen, som hotade att leda till statsbankrutt, har regeringen sett sig tvungen till att genomdriva flera storskaliga åtstramningspaket som bland annat bestått i en bantning av den offentliga sektorn, höjd pensionsålder och sänkta löner och bidrag. Reformerna har varit Europeiska unionens (EU) och Internationella valutafondens (IMF) krav för att tillhandahålla nödlån till landet. Massiva demonstrationer har ägt rum i landet till följd av dessa åtgärder.

Utveckling

Krisens förspel

Grekland hade hög ekonomisk tillväxt under större delen av 2000-talet. Från 2000 till 2007 växte ekonomin med i snitt 4,2 procent per år, och utländskt kapital flödade in.^[3] Den höga tillväxten och låga räntor på statsskulden bidrog till att regeringen kunde tillåta stora strukturella underskott.

För att klara EU:s monetära krav hade regeringen dock redovisat sin officiella ekonomiska statistik på ett missvisande sätt.^[1][2] I början av 2010 upptäcktes det även att Grekland hade betalat Goldman Sachs och andra storbanker hundratals miljoner dollar för att de skulle arrangera transaktioner som dolde den faktiska statsskulden.^[4]

Första åtstramningspaketet

Greklands parlament har röstat igenom fem större åtstramningspaket sedan 2010. Det sista röstades igenom den 12 februari 2012. Alla åtstramningspaket har omgärdats av stora demonstrationer.

Det första sparpaketet implementerades den 9 februari 2010 och inkluderade bland annat en frysning av alla löner till regeringsanställda, en tioprocentig minskning av bonusar och neddragningar av antalet anställda i offentlig sektor.^[5]

Andra åtstramningspaketet ("Economy Protection Bill")

Den 5 mars 2010, efter nya hot om statsbankrutt, röstade det grekiska parlamentet ja till "Economy Protection Bill", som antogs medföra besparingar på ytterligare 4.8 miljarder euro.^[6]

Tredje åtstramningspaketet

Den 1 maj 2010 annonserade Greklands premiärminister Giorgos Papandreou ett nytt åtstramningspaket.^[7] Lagförslaget presenterades för parlamentet den 4 maj och antogs den 29 och 30 juni.^[8][9] Sparpaketet möttes av en generalstrejk och massiva protester dagen därpå. Upploppen ledde till tre döda, dussintals sårade och 107 arresterade.^[10]

Bland reformerna kan nämnas:^[11][12][13]

• En ökning av momssatserna från 19-23 procent, 9-11 procent och 4-5,5 procent.
• En tioprocentig ökning av lyxskatter och skatt på alkohol, tobak och bränsle.
• En reform som gör att pensionsåldern förändras efter förväntad livslängd.
• Införandet av en finansiell stabiliseringsfond.
• Höjd pensionsålder inom offentlig sektor från 61-65 år.^[14]
• Antalet offentligägda företag skall minskas från 6000 till 2000.^[14]
• Antalet kommuner skall minskas från 1000 till 400.^[14]

Dagen efter utannonseringen av det nya åtstramningspaketet, den 2 maj 2010, gjordes en överenskommelse mellan Grekland, de övriga länderna i eurozonen och IMF, om ett nödlån till Grekland. Överenskommelsen innebar att Grekland skulle få ett lån på 45 miljarder euro som skulle utbetalas under 2010 och att det även skulle bli mer lån tillgängliga efter det. Den första låneutbetalningen var på 8.5 miljarder och täckte upp för grekiska statsobligationer som hade löpt ut.^[15]

Fjärde åtstramningspaketet ("halvtidsplanen")

Ytterligare ett åtstramningsprojekt infördes under 2011. Mitt under en period av stora demonstrationer och en 24-timmarsstrejk över hela Grekland,^[16][17] debatterade parlamentet om de skulle säga ja eller nej till denna plan, som blev känt som "mesoprothesmo" ("halvtidsplanen").^[18][19]

Den 11 augusti införde regeringen fler skatter, denna gång riktat mot personer som ägde fasta tillgångar.^[20]

Femte åtstramningspaketet

Den 10 februari 2012 beslutade parlamentet om ytterligare ett åtstramningspaket, inkluderande:^[21][22]

• En 22-procentig sänkning av minimilönen
• En minskning av antalet anställda i den statliga sektorn med 150 000 jobb fram till 2015
• En sänkning av pensionerna med totalt 300 miljoner euro under 2012
• Lagar som underlättar för avskedande
• Sänkta utgifter för hälsovård och försvar
• Att industrisektorn skall ges rätt att förhandla om lägre löner beroende på ekonomisk utveckling
• Att öppna upp för mer konkurrens inom hälsovård, turism och fastighetsbranschen
• En privatisering till ett värde av 15 miljarder euro till 2015, inklusive privatiseringen av gasföretagen DEPA och DESFA.

2015

Ryska medier meddelade under våren 2015 att BRICS-gemenskapen^[a] var beredda att erbjuda Grekland medlemskap i sin nybildade New Development Bank. Detta dementerades dock 1 juli 2015 av Rysslands finansminister Anton Siluanov.^[23] Greklands premiärminister Alexis Tsipras besökte under juni Ryssland – något som vissa såg i ljuset av det sanktionsdrabbade Rysslands försök att etablera närmare kontakter med "missnöjda" EU-länder. Grekland och Tsipras sökte då inget ekonomiskt bistånd utan hävdade att besöket gällde "gemensamma projekt".^[24] Tsipras hade även två månader tidigare varit på besök i Moskva, och även då dementerades ryktena om försök att söka ekonomiskt bistånd från Ryssland.^[25]

2015 blev krisen akut, i samband med att Grekland – som första industriland – inte klarade av återbetalningar av lån motsvarande 1,6 miljarder euro till IMF den 30 juni.^[26] Vid samma tidpunkt hade Grekland en statsskuld på 323 miljarder euro.^[27]

En snabbutlyst folkomröstning om att säga ja eller nej till ytterligare åtstramningspaket (villkor från EU, IMF och IBRD för nya lån till Grekland) ledde 5 juni till att nej-sidan avgick med segersiffrorna 61%.^[28][29] Många befarar att Grekland kommer att få svårt att fortsätta som medlem av euro-samarbetet. Samtidigt befarades att landets banker, vilka höll stängt veckan före omröstningen efter en hotande akut kontantbrist, var nära en kollaps.^[30]

I samband med folkomröstningsresultatet meddelade Greklands finansminister Yanis Varoufakis sin avgång. I sin blogg skriver han att han avgår för att underlätta de fortsätta förhandlingarna med eurogruppen.^[28]

Kritik mot reformerna

Wilhelm Hankel, professor emeritus i nationalekonomi vid Johann Wolfgang Goethe Universität i Frankfurt am Main, föreslog i en artikel i Financial Times att Grekland borde gå ur euron och därefter devalvera sin valuta.^[31]

Allmänhetens attityder

I en enkät till allmänheten som publicerades den 18 maj 2011 ansåg 62 procent att de nödlåns- och åtstramningsreformer som Grekland undertecknat under 2011 var beslut som skadade landet. 80 procent uppgav även att de inte hade någon tilltro till finansminister Giorgos Papakonstantinous förmåga att hantera krisen.^[32]

Det folkliga stödet för att landet ska stanna kvar inom euroområdet, och därmed behålla euron som valuta, är däremot mycket starkt, med runt 70 procent för att behålla valutan.^[33][34] Vissa opinionsmätningar har visat ett så starkt stöd som 85 procent.^[35]

Se även

• Eurokrisen
• Greklands ekonomi

Kommentarer

Referenser