Det hårt kritiserade politiska förslaget att lägga driften för den kommunala personliga assistansen i Sunne på ett privat företag har nu helt dragits tillbaka – och det moderata kommunalrådet kan inte låta bli att ta ut besvikelsen på personalen.
Tänk om det var lika enkelt i rikspolitiken som i Sunne att få politiska partier att agera på allmänhetens tydliga signaler och dumpa impopulära politiska reformer. Det finns trots allt ett gäng att välja mellan, där partierna går helt i osynk med väljarna och driver politik en klar majoritet helt motsätter sig.
Kanske hade denna ledare kunnat handla om detta. Om kommunpolitiker som lyssnar på väljare, brukare, personal och anhöriga, tar in deras synpunkter och sedan ändrar sig.
Vilken grej det varit om kommunalrådet i Sunne, Henrik Frykberger (M), nöjt sig med den kärnfulla kommentaren i VF om att ”Nu finns det inget parlamentariskt stöd för frågan och då är den död”.
Vilken grej det varit om efterspelet då varit glada, lättade och tacksamma brukare, anhöriga och personal som känner att verksamheten tryggats för överskådlig framtid, som exempelvis Yvonne Persson som i VF i dagarna beskriver beskedet som ”högsta vinsten” och beskriver hur hon ”bara grät och grät” när hon fick klart för sig att många månaders oro nu faktiskt var över och hennes son även fortsättningsvis skulle få samma hjälp av samma assistenter även i framtiden.
Men till sist kunde inte Frykberger kontrollera sin besvikelse – och tog tillfället att rasa mot de personliga assistenterna i kommunen som han menar skrämt brukare och anhöriga med sitt snack om vad konsekvenserna av en privatisering skulle bli.
Att, som många av de personliga assistenterna i kommunen gjort, öppet förklara sig ovilliga att följa med till en privat vårdgivare med sämre arbetsvillkor och istället hellre säga upp sig, kallar han nu ”osmakligt”.
– Jag tycker det är beklämmande att man skrämmer upp sina brukare, säger Frykberger till VF och menar att ”vissa skriverier är under all kritik”.
– Jag tycker att man som anställd och när man har hand om det vi pratar om som samhällets svagaste individer, att då oroa dem så genom att säga till dem att om inte jag får min vilja igenom så lämnar jag dig, det är ingen diskussion jag tycker att man för med sin kund, den för man med sin arbetsgivare.
”Skrämmer upp sina brukare?”. Det är det väl ändå de styrande kommunpolitikerna i Sunne som gjort, om vi nu ska fördela skuld.
Detta med ett förslag som skulle innebära att de kommunanställda personliga assistenterna som följer med till ett privat företag hamnar på ett annat kollektivavtal med sämre villkor och lägre löner.
För så hade det blivit, trots Frykbergers försäkringar om motsatsen. De hade möjligen fått behålla samma villkor som i kommunen under ett år. Efter det skulle det dock handlat om en sämre anställningstrygghet och en betydande ökning av arbetstiden – men för lägre lön.
Hur jag vet det? Jag har följt exakt samma debatt i andra mindre kommuner där beslutet faktiskt genomdrevs, trots allas protester och trots löften från ansvariga i dessa kommuner om hur absolut ingenting skulle förändras för enskilda brukare – men där det var precis det som ändå hände.
Där tidigare kommunanställda personliga assistenter som jobbade jour, vilket var ungefär hälften, tappade över 5 000 kronor i lön i månaden! På en redan låg assistanslön.
Där tidigare kommunanställda personliga assistenter dessutom precis som i Sunne lovades ett års oförändrade villkor och löner men sen blåstes på det när det blev skarpt läge…
Där över hälften av de kommunanställda assistenterna kände att de inte hade råd att följa med över till den privata utövaren, vilket då fick stora konsekvenser för brukarna som garanterats av sina kommunpolitiker att absolut ingenting skulle ändras om ett privat företag tog över driften av personlig assistans i kommunen.
Frykberger har nu alltså mage att skälla ut den personal som påpekat detta i lokalpressen? En underbetald och överarbetad yrkesgrupp. Hans egna anställda som, med hans egna ord, rår om ”samhällets svagaste individer”.
Om vi nu ska prata om osmakligheter…
Från oro till glädje – Yvonnes lycka över LSS-beskedet: ”Jag bara grät och grät”Från oro till glädje – Yvonnes lycka över LSS-beskedet: ”Jag bara grät och grät”