Karl XII:s kropp hade knappt hunnit falla till marken i löpgraven vid Halden innan det började intrigeras om hur Sverige nu skulle styras. Det hela slutade med en författning där så mycket makt som möjligt togs ur händerna på kung och råd: nu var frihetens timme slagen, uret gått till ny dag och aldrig mer skulle kungars försök att förskaffa sig det minsta makt tolereras. Halleluja! Om detta, och i stort sett inget annat handlar Michael Roberts Sverige under frihetstiden (således nämns endast t.ex. Linné och Bellman helt kort. Detta är ett verk om politik , punkt).

Till en början tycktes det fungera ganska väl. Den svenska ståndsriksdagen var ganska långt från den engelska, den enda andra samtida som det är rimligt att jämföra med. Använder man modern demokrati som måttstock var frihetstidens styre ganska långt gånget på vissa punkter (t.ex. vad gäller representation och frihet från orimligheter i och manipulation av valmanskårernas indelning), och efterblivet på andra (det fanns en form av parlamentarism vad gäller fördelning av platser i rådet, men den byggde på att man juridiskt anklagade misshagliga rådsmedlemmar på ett sätt som var ganska långt från t.ex. de formella utnämningar som engelska kronan idag gör när parlamentsledamöter vill avgå). Under de första åren lyckades också Arvid Horn förena en stark maktställning i såväl råd som i riksdag och kunde då styra ungefär som en modern statsminister.

Sedan skapades en opposition, och då började svagheterna i det nya styrelseskicket bli uppenbara: i princip all makt låg samlad hos riksdagen, och rådet hade bara att styra på nåder. Genomförde det något som var misshagligt för riksdagen mellan riksmötena, så drabbades det hårt. Riksdagen lade sig också i domstolarnas arbete, och reviderade domar. Den ansåg sig ha rätt att granska snart sagt hela det offentliga Sverige. Frihet tolkades enbart i termer av frihet från kungastyre, och enbart i strikt politiska termer.

Allt detta gör att frihetstiden blir en mycket intressant tid att tänka med: den demonstrerar hur maktpositivism förtär ett styre inifrån, hur det inte spelar någon större roll exakt vilken del av samhället som får för mycket makt, hur även "demokrati" kan ses som mindre värt än ett styre där lagen är grundläggande och där flera personer delar på makten – när Gustav III 1772 gjorde fredlig revolution så blev ju resultatet en konstitutionell monarki, av allt att döma med brett stöd, då dessutom flera personliga friheter utökades eller bekräftades.

Frihetstiden skall dock inte klandras allt för mycket: en del av dess problem var ärvda (som t.ex. adelns relativa fattigdom och hunger på ämbeten), den lyckades producera mycket vackra resultat på vetenskapens och lagstiftningens område, och även om det tog tid och misslyckade försök så sjönk till slut lärdomen att Sverige nu var en militärt svag stat in.

Roberts uppskattar tydligt den intellektuella glädjen i att utforska tiden, att se hur de mer teoretiskt lagda politikerna försvarade styrelseskicket eller önskade ändra det. Han jämför med engelska förhållanden på ett sätt som för en svensk ibland kan vara svårt att hänga med i, men samtidigt med en kunnighet och stil som gör att man ändå vill läsa vidare. ( )