Hennes pappa fängslades när hon var 13: ”En mardröm”

Djalalis dotter om ovissheten efter fångutväxlingen

Publicerad 2024-06-26

I 2 984 dagar har Ahmadreza Djalali suttit fängslad i Iran.

Lika länge har hans familj hoppats, längtat och misströstat.

– Jag minns att vi inte fick tag på honom på ett par dagar. Men vi tänkte att det var ett misstag, det skulle bara dröja några dagar till, säger dottern, när åtta år passerat.

Varför åkte Ahmadreza Djalali tillbaka till Iran om han flydde från regimen därifrån?

Det är ett frågetecken familjen vill räta ut. De flydde inte, utan flyttade till Sverige.

– Det är ganska snart 15 år sedan, 2009 flyttade vi hit. Jag var sex år gammal då och min bror är född här, han är 12 år nu. Min pappa skulle disputera på Karolinska. Han arbetade inom katastrofmedicin och fick en position här då han skulle göra sin doktorsavhandling på Karolinska Institutet, säger dottern.

Ahmadreza Djalali med hustrun Vida Mehrannia och parets dotter, numera 21 år gammal.

Dömdes till döden

För sju år sedan dömdes Ahmadreza Djalali till döden, i en dom som fastställdes 2018 – samma år som han fick svenskt medborgarskap. Rättegången har av såväl FN-experter som Amnesty beskrivits som djupt orättvis och genom tortyr ska Djalali tvingats skriva under dokument med erkännanden.

– Det har varit fruktansvärt så klart. En mardröm. För alla i familjen har det varit svårt att förstå. Och det är väldigt svårt att sätta ord på känslorna, mer än att det är fruktansvärt, säger dottern.

Åtta år är en väldigt lång tid. Går det att försöka beskriva hur vardagen är?

– Man har det alltid det här i bakhuvudet, hela tiden. Det har gått i perioder när han har varit isolerad och det är väldigt svårt att inte tappa hoppet efter så lång tid.

Ahmadreza Djalali med den sista bilden han tog med sonen innan han greps i Iran. Sonen var fyra år vid tillfället.

Inget alternativ till hungerstrejk

Oron och frustrationen ökar nu, efter beskedet om hungerstrejk, som Ahmadreza genomför i protest mot regeringens beslut att genomföra fångväxlingen utan honom.

– Vi försökte övertala honom att inte göra det, men han ser inget annat alternativ, han är så trött på situationen och ser ingen annan väg att få sin röst hörd. Han vet själv att det kan vara livshotande, ändå väljer han att göra det.

Dottern, som nu själv pluggar på läkarprogrammet, var 13 år gammal när pappan greps, hennes lillebror var fyra.

I perioder har de haft hyfsat tät kontakt med sin pappa, men han har också suttit månader isolerad, utan kontakt med omvärlden. Svensk ambassadpersonal har inte kunnat besöka honom en enda gång, eftersom Iran inte erkänner hans svenska medborgarskap.

Dottern beskriver honom som hårt arbetande och dedikerad till sitt yrke.

– Alla som kände honom vet att han är ärlig och snäll. Han och min lillebror hade en väldigt fin relation. Jag hade svårt att förstå vad som hände när jag var 13 år, och på sätt och vis kan jag inte förstå det fortfarande.

Ahmadreza Djalali har suttit fängslad i Iran sedan 2018.

 

Ahmadreza Djalalis fru Vida Mehrannia utanför UD.

Mamman dog i pandemin

När Ahmadreza greps i Iran anklagades han för att ha spionerat på Iran för Israels räkning. Samma anklagelser som den iranska regimen fem år senare riktade mot Johan Floderus.

Det var inte första gången han hade besökt Iran sedan familjen flyttade till Sverige. Där har de haft kvar släkt och vänner, bland annat Ahmadrezas mamma, barnens farmor. Hon dog under pandemin, samtidigt som sonen satt fängslad, dödsdömd.

– Pappa hade rest dit för att jobba, föreläsa, något han gjorde hela tiden. Han föreläste jorden runt, så det var inga konstigheter.

– När vi inte hade fått tag på honom och fått reda på att han var gripen trodde vi att det blivit ett misstag , att han snart skulle få komma hem. Vi gick inte heller ut med något då, han skulle ju ändå komma hem alldeles strax.

I stället kom rättegången – och dödsdomen.

Familjen visste att det kanske starkaste hoppet till att återse Ahmadreza stavades Hamid Noury, den iranske åklagaren som 2022 dömdes i Sverige till livstids fängelse för delaktighet i massavrättningar i Iran 1988.

– Alla som känner till fallet vet ju hur mycket Iran ville ha tillbaka Noury. De ville ha tillbaka honom till varje pris, säger dottern.

Hamid Noury.

”Är djupt besvikna”

Priset blev en fångutväxling där Noury byttes mot Johan Floderus och Saeed Azizi. Kvar i Iran blev Ahmadreza Djalali.

– Vi blev djupt besvikna på regeringen. Så klart är det inte deras fel att han är gripen, det är inte det vi säger, men man har ett ansvar för sina medborgare, och att välja att lämna honom bakom är vi väldigt besvikna över, säger forskarens dotter.

– Det här var verkligen det starkaste kortet vi hade.

En bild som delas av Said Mahmoudi, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet.

– Jag bedömer att det har blivit mycket svårare, nästintill omöjligt vad jag kan se i dag, sa han i SVT:s Agenda, men tillade att det går att fortsätta förhandla och försöka få till en utlämning på humanitära skäl.

Utrikesminister Tobias Billström har flera gånger uttryckt sina sympatier för familjen, och upprepar inställningen från förra regeringen, då Socialdemokraterna styrde.

”Regeringen och säkerhetstjänsten gjorde allt för att Djalali skulle komma hem tillsammans med Floderus och Azizi. Tyvärr ville inte Iran diskutera honom alls. Djalali var endast iransk medborgare när han greps, och blev svensk medborgare under tiden i fångenskap. Iran anser att Djalali enbart är Iransk medborgare”, skriver han i ett uttalande.

Utrikesminister Tobias Billström (M), statsminister Ulf Kristersson (M) och justitieminister Gunnar Strömmer (M) håller en pressträff med anledning av att Johan Floderus och Saeed Azizi är tillbaka i Sverige.

Kan inte ge upp

För familjen är det mindre viktigt när deras pappa blev medborgare.

– Jag tycker ändå det viktigaste är att han var svensk när fångutbytet skedde. Även om han fick det 2018 är det viktigaste att han var svensk när de förhandlade.

Att ge upp är förstås inget alternativ för familjen. Att fortsätta sätta press på regeringen är ett sätt att hålla diskussionen vid liv.

– Vi vill att man säkrar hans frigivning, det är nummer ett. Vi vill att det faktiskt ska ske något, för vi har i flera år fått höra att man gör sitt bästa och arbetar hårt med saken.

Hur kan ni se framåt? Kan ni ha hopp?

– Ja, det är svårt för oss att veta. Men vi kommer fortsätta kämpa så klart. Vi kan inte ge upp. Men vi vill gärna också ha svar om hur de tänker framåt.

Victor Stenquist