Efter gårdagens rysare mot Polen är det vilodag för de svenska brudarna idag. Vilodag – lite tråkigt tycker kanske de flesta. Som utsänd reporter på ett mästerskap är det den bästa dagen! 

Jag har ju varit på några handbollsmästerskap i suspekta delar av världen som Wuxi, Ohrid och Sao Bernardo och följt detta lag. Det är på vilodagarna man fått möjligheten att göra det där lilla extra. Det som inte bara är ”hur känns det?” och ”vad blir viktigt inför nästa match?”. Det är då man kan få följa med ut på utflykt, eller ta med de aktiva till en annan miljö än presskonferensernas lysrör och de reklamdrypande backdropsen. Det är då man både för sig själv och er tittare kan utforska staden och miljön där våra blågula hjältar skall försöka utföra stordåd.

Vi är som bekant inte på plats i Naestved (ännu i alla fall) så idag blir det inget sådant göttigt reprtage idag. Men i arkivet finns skatter värda att återse. Och som i ett av dessa fall – faktiskt aldrig ens gick i sin helhet i TV.

Snölek och varm saft i Lillehammer

Detta reportage är från en minnesrik dag för fem år sedan i Lillehammer. Dagen efter Sveriges överraskande seger mot Ungern som innebar säkrad semifinal. Jag var skidlärare i början av millenniet,  den yngsta 3-åringsgruppen kallades där ”snölek”. Ett namn som funkade lika bra på Sveriges handbollsdamer denna dag, där en dansk-mexikansk mix segrade.

***

Metaforer in absurdum – och galen publik

2008 gick EM i Makedonien. Efter ett gruppspel i Ohrid blev det mellanrunda i huvudstaden Skopje. Men Sverige föll tungt direkt mot Tyskland och semifinalchansen var i praktiken borta. Dagen efter – vilodagen – blev det ett reportage som var så fyllt av liknelser och ordvridningar att skämskudden var när nu när jag tittade på det. Det var raserad stad och raserat lag. Det var läkarstudent som skulle läka sår och psykologistudent som skulle förklara kollapsen. Det var dagens överledare Sara Holmgren och Sara Eriksson i vacker Skopje-miljö.

***

För övrigt tycker jag att Bella var riktigt bra igår. Grahn hyllade henne brett och det är bara att hålla med. Spelsinnet, sättet att styra sina kompisar offensivt, försvarsspelet. Här rär reportaget jag gjorde med henne i Viborg inför EM 2012.

Vill även i dessa fall passa på att hylla skickliga kollegor som fotat/redigerat. Bosse Gunnarsson i Lillehammer. Elin Fredriksson i Skopje och Leif Johansson/Pelle Wittheden i Viborg.

Armen uppe – avslut kommer /Ola

Många intryck. Hur skall denna rysare sammanfattas? Det var väl inte jättebra, men absolut inte dåligt, och framförallt – det blev seger. Och DET, var viktigt!

En fundering dock. Jag och många med mig har flera gånger sagt att Sverige aldrig haft en större bredd på nio meter än nu. Vilket blir tydligt när man ser att offensivt riktigt bra internationella spelare som Westberg, Adler och Wallén inte platsar i truppen. Men bredden där framme märktes inte idag.

Linnea är långt ifrån formen och spelar bara bakåt, samma med Sabina Jacobsen förutom i första trycket på kontringarna. Johanna Ahlm får bara spela i den något märkliga och svåra målvaktsvästrollen och Jamina Roberts fick trots sitt kanoninhopp igår inte många minuter på banan idag. Och Carin Strömberg har ännu inte fått någon speltid på två matcher.

Coacherna gick stenhårt runt på Alm/Gulldén/Johansson på nio meter. De var bra, de fixade en seger – men det känns lite oroväckande att den omtalade bredden på nio meter inte märks alls på banan. Detta var en svår match, en nyckelmatch. Men tanken kan ju knappast vara att ovan nämnda tjejer bara skall få spela mot Kuba och Kina?

***

Även på kanterna är det tydligt att förstauppställningen får allt förtroende och bredden märks inte. Både Sand och Hagman spelade 60 min idag, undrar när det hände Sand senast. I Sävehof tror jag knappt det hänt i alla fall. Linn Blohm är lika givet offensivt val på linjen, och Frida Tegstedt blir mer av hjälpgumma både offensivt och defensivt.

***

Nåväl här är dagens…

1. Straffar motståndarna. Sverige är otroligt bra på att straffa deras misstag. Vi fortsätter på inslagna vägen med att sätta tryck med vårt kontringsspel. När Sverige erövrar bollen är vi bra på att trycka direkt och sätta press direkt, men det kan göras ännu mer och bättre längre fram i turneringen.

2 Jenny Alm. Tar nästan ett ensamt ansvar för hela anfallsspelet sista 15 minuterna vilket till slut blir helt avgörande. Alla andra försvinner målmässigt men då kliver Alm fram. Det är samma typ av ansvar som man sett av henne flera år i Sävehof.

3 Bella Gulldén. Man har enormt höga krav på henne. men hon visar med sitt försvarspel, bra kontringar och bra passningar hur bra hon är ikväll. Man märker i timeouterna vilken ledare hon är. Hon är helt magisk i sitt sätt att hantera sina ledaregenskaper som playmaker.

***

Arkivgodis? Ja det vill ni så klart ha! Numer är ju Bella, Hagman, Jamina och Sabina ganska rutinerade. Så var det inte i EM 2010. Då var alla (kanske inte Bella) unga och gröna i dessa sammanhang. Jag gjorde det här reportaget i Lillehammer.

***

Nu hoppas jag att måndagen innebär att diverse pappersarbete och telefonsamtal faller väl ut så att vi får till bildrättigheter. När det är klart sitter jag snart på ett flyg till Köpenhamn – redo att göra nya reportage och intervjuer!

/Ola

VM är igång. Härligt! Svensk storseger. Härligt! 37-23! Så ska det se ut!
Vi börjar självklart med mästerskapets snyggaste vinjett.

1. Sveriges kontringar. Fantastiskt bra, otroligt fina utkast av Filippa Idéhn, hon har verkligen utvecklats där. Det skapar väldigt många enkla mål och vi har många riktigt bra kontringsspelare.

2. Majsan Johansson! Den niometersspelare som levererade klart bäst. Häftig i djupled och bra ttacker. Hade en liten svacka i början av andra men kom igång rejält sen och visade ett jättefint skytte.

3. Nathalie Hagman. Har utvecklat sitt försvarsspel rejält, är inte bara ett rundningsmärke längre. Vilken artist hon är framåt – hon är på väg att bli en riktig värlsspelare, och det bästa är att det finns ännu mer att ge än det vi fick se idag!

***

När Marie Wall fick chansen att göra sitt första VM-mål, och faktiskt satte bollen i nät, men trampade över fick jag såna sjuka flashbacks till min egen handbollskarriär.
Jag var en ganska tanig och inte så framgångsrik vänsterkant i Wasaiternas 81:or (tror vi var klubbens svagaste årgång i spannet 75-85). Jag gjorde inte så mycket mål men var rätt snabb så en och annan kontring blev det. Men första vintern jag spelade så trampade jag över varje gång dessa lägen dök upp.
”Wow jag är fri, nu gör jag mål – ja den satt. Nej varför blåser domaren? Va, trampade jag över? Skit…”
Samma sak nästan varje gång, det där extra adrenalinet som kom när väl chansen dök upp gjorde stegen något för långa och den där förhatliga gula linjen kom plötsligt alltid för nära. Men Wall får fler chanser – det vet vi med säkerhet!

***

Älskade Jamina Roberts inhopp! Jäklar vad spelsugen hon var, först stegade hon förbi och stänkte in två mål i sina två första anfall. Sen några kontringar på det, riktigt bra!

***

Ryssland slog Norge! Ingen jätteskräll men detta kommer påverka hela turneringen. Plötsligt är det inte alls säkert att favoriten Norge vinner gruppen och då kommer alla andra lag försöka undvika att möta dem i slutspelet. Detta kommer skapa massor av spekulationer och blir ämne för massa nördsnack kommande veckorna. För ingen vill möta Norge – var så säker!

***

Bäst i premiären var ändå Nathalie Hagman. det tycker jag. Här är det göttiga reportaget från när hon som 17-åring skulle göra landslagsdebut 2009.

***

Ni var rätt många som besökte och kom med frågor och kommentarer i livebevakningen. Kul – välkommen tillbaka imorgon!

VM i Danmark inleds idag. Häftigare blir inte ett dammästerskap. Damhandbollens mecka. Landet där nästan hela svenska truppen har eller har haft sin vardag. Sverige tillhör definitivt de lag som kan ta medalj, även om känslan inte är helt på topp efter förluster i de tre sista träningsmatcherna.

Vi på SVT Sport är tyvärr inte på plats i Naestved. Allt var bokat och klart för vår största satsning på ett handbollsmästerskap (förutom de vi själva sänt). Jag och Grahn skulle gjort dagsfärska program alla Sveriges matchdagar med inbjudna gäster och flera inspelade inslag. Men TV-världen är en märklig värld och när VM nu inleds har SVT ännu ingen sk nyhetsrätt för mästerskapet, dvs rättighet att visa matchbilder i våra sändningar. Förhoppningsvis löser sig det under mästerskapet. Men så länge vi inte har tillgång till matchbilder går det inte att motivera en stor satsning på plats. Så än så länge sitter jag, Grahn och våra ackrediterade fotografer kvar hemma i Sverige. Mig veterligen första gången SVT ställer in planerad resa av denna anledning, handbollen skriver historia. Trist men sant…
Bevakning på hemmaplan ger dock större möjligheter till skrivande, tiden att spela in/redigera och fixa med reportage och program behövs ju inte. Så nu gör den insomnade handbollsbloggen comeback – vi får se för hur länge.

Arkiv med Flognman, Florin, Grundström – och Roger!

Kommer under VM att gräva en del i vårt kära arkiv. I guiden som publicerades igår finns en massa härliga reportage. Missa inte dom!
Dagens godis hämtar vi från VM 2001 i Italien – ni minns mästerskapet där handbollsdamerna blev ”det leende landslaget” med hela svenska folket. På vägen till succén så mötte Sverige kvällens premiärmotståndare Angola. Här är vår härliga handbollsreporter Roger Blomquists referat från matchen. Flera goa namn i inslaget!

Premiär för ”Grahntoppen”
En av programpunkterna vi skulle haft med i det dagliga magasinet var ”Grahntoppen”. En inspelad lista där ciceron Nollan Grahn skulle få göra olika topp-3-listor kopplade till VM och damhandboll. Nu blev det inte så men namnet är ju för bra för att inte bli verklighet så här har ni världshistoriens första Grahntoppen.

Grahntoppen lördag – tre saker som måste fungera i premiären

1. Väldigt aktiv coachning. När Helle Thomsen försvann som förbundskapten finns en viss oro att coachningen blir mer passiv igen, hon var väldigt aktiv, hon fegade inte att förändra. Det var en stor del av framgången. Orolig om Sivertsson ensam har den passionen och det drivet.
2. Sabina Jacobsen måste driva Sveriges försvar. Hon är viktigare än många tror i rollen att driva de andra. Man märkte mot Rumänien när hon inte var med att det blev rörigt i mittförsvaret. Är hon med och styr och dirigerar så tar man bort det.
3. Utdelning på kantspelet. En nyckel för hela mästerskapet. Nathalie Hagman måste leverera mycket mål som hon gör i danska ligan. Loui Sand måste få sitt riktiga mästerskapsgenombrott. Hon har varit bra i CL och vissa landskamper, nu måste hon leverera ett helt mästerskap.

Bland de goa arkivbitarna som vi plockade upp igår fanns bland annat det här fina reportaget med härliga Loui Sand, reporter var Agnes Windelhed.

VM är över för svensk del. För egen del är två veckor i skidskytteland över och då VM var ytterst svårt att följa från Ruhpolding och Antholz har min bild av VM stannat vid twitter och diverse nyhetsartiklar. 

Jag var därmed ganska blank och utan varken positiva eller negativa förväntningar inför mötet med Polen. Jag bänkade mig framför femmans sändning, hoppades få en riktig rysare som skulle sluta i svensk seger. Jag fick… en riktig skitmatch. Det var inte alls kul att titta på, och trots att en VM-kvartsfinal stod på spel fick jag knappt upp pulsen någon gång.

Polen var inte särskilt bra. Sverige var dåliga. Varenda konstellation som var möjlig och omöjlig testades på nio meter, men resultatet blev ungefär detsamma oavsett om det var knatteligan eller våra coming skyttestars som fick chansen.

Det var dåligt, men egentligen rätt väntat.

För skall vi vara ärliga, laget Sverige hade igår har inte tillräckligt mycket spets. Skulle jag ranka alla Sveriges niometares status ur ett internationellt perspektiv lyder ordningen:

1. Kim Andersson

2. Kim Ekdahl du Rietz

3. Jim Gottfridsson

4. Lukas Karlsson

5. Johan Jakobsson

6. Patrik Fahlgren.

Hade de sex varit friska och sugna hade vi haft en internationellt fin niometersuppställning att komplettera våra skickliga 6-metare och målvakter. Då hade VM kunnat gå riktigt bra.

Nu hade vi inte det. Igår saknades nummer 1 (Kim A skadad inför match), 2 (Kim EDR vill ej vara med), 3 (Jim G skadad) och 5 (Johan J skadad) på den listan.

Istället spelade Sverige med några internationellt mycket orutinerade 90-talister (Olsson, Östlund, Persson) och chansade med att slänga upp kvicka korta kantkillar (Zacke och Petersén) på de så viktiga positionerna.

Det gick inte. Det var dåligt, men egentligen rätt väntat. Om man ser till förutsättningar och motstånd.

Nu skriks det om förbundskaptenernas avgång på många håll och det kan mycket väl bli så. Även om förbundet skulle landa i att man vill förlänga med Staffan/Ola är jag inte helt hundra på att de själva vill fortsätta. Min känsla är att Staffan vill ha ett ”vanligt” tränarjobb igen, oklart när men jag gissar gärna utanför Sverige, och går det att kombinera med FK? Och Ola vill nog ta Kristianstad till Champions League och det kanske får räcka som fokus närmaste tiden. Om de ändå vill fortsätta så är ju frågan vad förbundet vill. Och den måste ställas i relation till alternativen. Staffan/Ola är inga dåliga förbundskaptener, de har gjort både bra och mindre bra resultat under sina förbundskaptensår.

Men skulle man få loss Ljubomir Vranjes på något sätt från Flensburg så säger jag – kör! Grymt het tränare (utsågs nyss till världens bästa) som pratar i vi-form om landslaget. Man får in ny energi, han känner de flesta spelarna, det känns som en given succé. Magnus Andersson är också bra men lite mer bara en fortsättning på Staffan/Ola-linjen (och kanske skulle kunna ersätta någon av dem om en skulle bli kvar). Det finns fler tänkbara namn (vi har gott om fina namn att leta bland) men det är nog bara dessa båda som skulle vara ett steg upp mot det vi nu har statusmässigt. Eller tja, Stefan Lövgren skulle också vara ett kliv upp men som tränare är han ju helt oprövad, dessutom har han ju en roll som ställer till ett utnämnande en aning… Och nu slutar Kim Andersson, igen. Och Jonas Källman tvekar, igen. Och Mattias Andersson är inte purung, nu heller. Det är våra tre mest meriterade spelare. Saker kommer förändras fram mot EM (och förhoppningsvis OS-kval) nästa år.

Problemet igår var dock inte förbundskaptenerna. Våra niometare var för unga, för gröna, för korta och för klena för att hitta igenom Polens jätteförsvar. Vi räckte inte till.

Det var dåligt, men egentligen rätt väntat. Så lyder min snabbanalys, hur lyder din? Kommentera gärna här eller på twitter. 

/Ola Bränholm

***

I Ruhpolding vräker snön ner. Det känns ganska långt till Qatar. Fast jag lyckades se Sveriges fina premiär igår mot Island från hotellrummet här vid alpernas fot. Inte pånågon av de stora tyska kanalerna, ARD och ZDF nobbade VM denna gång efter allt kaos med både det sportsliga och TV-mässiga. Men jag gillade det jag såg, verkligen!

En bloggläsare vid namn Tobias Dahlberg undrade om han fick skriva en gästkrönika. Jag tänkte, varför inte, så fick jag läsa och tyckte att det var bra så här är den. Tobias är en 23-årig Göteborgare (plus i kanten där!) som gillar Lasse Åberg, att träna och brinner för mästerskap.

Mycket nöje – snart dags för herrarnas sprint här i Tyskland.

Skidskytte och handboll – två fantastiska TV-sporter – en ynnest att få jobba med båda!

/Ola

***

17 sekunder återstod av finalen, när Stefan Lövgren satte 22-21. Via en snabb kontring och en något för passiv och ”feg” Vranjes, lyckades fransmännen kvittera med några enstaka sekunder kvar. I förlängningen bar den franska publiken sitt lag till VM-guld, 2001. Sverige tog silver i mästerskapet som är det senaste, i en rad av pallplaceringar.

Det borde blivit guld, men slutade med silver. Så har det sett ut sedan dess. ”Då borde det blivit medalj, men två dåliga matcher i mellanrundan ledde till sjundeplats” – VM 2009.

Nu är premiären av handbolls-VM 2015 avklarad och det gick ju riktigt bra. En storseger över Island(24-16) och ett väl disciplinerat Sverige. Men vi skall inte dra för stora växlar över en seger mot ett landslag som egentligen inte kvalade in till VM, utan fick Förenade Arabemiratens plats.

När ”Bengan boys” storhetstid var över uppstod ett stort svart hål i svensk landslagshandboll. Många år av mörka kval och mästerskap bäddade för ett hemma-VM 2011, som skulle dra upp den bottensänkta skutan till ytan igen. Jämfört med tidigare VM-turneringar blev detta nu succé. En knapp förlust i bronsmatchen mot Spanien bevisade att kvaliteterna fanns där och den svenska handbollens långa generationsskifte äntligen hittat mark att stå på.

Under våren 2012 förlorade Sverige sin playoff-match i kvalet till VM 2013. Sverige missade att kvalificera sig, när man för första gången någonsin förlorade mot Montenegro. Givetvis var det surt, men det skulle hamna i skuggan för sommarens bragd, som killarna stod för under OS 2012 i London. Sverige tog sig, mer eller mindre häpnadsväckande, hela vägen till final. Där man återigen stöp i en rafflande match om guldet, återigen mot Frankrike…

Skapade ”Bengan boys” kaos i svenska hjärtan?

Bengan Boys gjorde svenska folket helt handbollstokigt. Aldrig tidigare hade vi varit så engagerade och frälsta av sporten. Förbundskaptenen, Bengt Johansson, implementerade saker som bar Sverige till framgångar. Han lät spelarna själva vara mer involverade i taktiker och varianter, han använde en lugn och härlig ton som skapade gruppdynamik av rang och media släpptes för första gången in i direkt närhet till ett landslag. Detta skapade positivt kaos i handbollsvärlden. Kaos som eventuellt lever kvar idag, fast ur ett annat perspektiv. När ”Bengan boys”, som laget kallades under Bengts styre, spelade byggdes förväntningar upp. Laget spelade nästintill alltid matcherna där man slogs om medaljerna.

Detta är också något som lever kvar idag. Vi kan, såhär 15 år efter ”Bengan Boys” storhetstid, inte riktigt se tjusningen med att komma femma, sexa i ett mästerskap. Att placera sig fyra är ”bra” men inte så roligt. Vi förväntar oss att Sverige skall slåss om guldmedaljen varje gång vi är med i ett mästerskap, även om det är orealistiskt.

Vart är vi och hur är den, Kims axel alltså?

Vi är fortfarande inte där uppe i toppen bland giganterna, men vi är på väg att ta klivet dit. Realistiskt hade varit att Sverige placerade sig som nummer sju, åtta, i detta mästerskap. Men som tur är faller den annars jantelagsmässiga svensken bort, när det kommer till sport och mästerskap. Ribban ligger högre än så och man måste sikta mot solen, för att hamna bland stjärnorna.

Frågan vi ställer oss är hur den sista matchen i VM-genrepet påverkar vårt lag, med en del nykomlingar?

En bra avslutning hade resulterat i: En skön flygresa till Qatar – som hade resulterat i en smörjd motor och harmonisk stämning– som hade resulterat i en betydligt vänligare media- som hade resulterat i ett avslappnat landslag. Nu vände vi tillbaka det negativa till en positiv premiär och visst var det skönt för alla inblandade att det just var Island som stod för ett ”lätt” motstånd, för att få en bra start.

Vi står nu i ett mästerskap med ett stort frågetecken.  VM-genrepet mot Danmark resulterade i många frågeställningar. Hur bra är Danmark? Vart befinner sig Sverige? Är nykomlingarna för nervösa? Hur mår Kims Axel? Vart skall detta sluta?

Samtliga frågor vill media ha svar på, vilket skapar ett stort fokus på att räta ut frågetecknen – som resulterar i mindre lugn och ro för landslaget.

Kim Andersson, Sveriges givna etta, har slagits med en tung tid. Spenderat många timmar på gymmet, för att bli fri en axelskada. Hela fjolårssäsongen gick åt till att rehaba, för att i september få tre alternativ utav läkaren 1. Spela försvar och aldrig skjuta 2. Operation och missa VM 3. Sluta med handboll.

När läget var som mest hopplöst fick han ett ovärderligt tips av sin fru. En personlig tränare hemma i Ystad, vid namn Seth Ronald skulle bli räddningen. Ny träning och nya förutsättningar hjälpte Kim tillbaka till toppen och bidrog till att han snabbt återhämtade sig och har nu spelat hela säsongen, för sitt Kolding.

Ett drygt halvår har gått, från det att läkaren förbjöd honom att skjuta. Utåt sätt är axeln hel och fräsch, men kommer den klara ett helt mästerskap? Har Sverige någon backup-plan utifall Kims axel går sönder? Vem skall kliva på skott, dra på sig två, tre försvarare och skapa ytor för sina medspelare? Har vi i dagsläget någon som kan göra det på ett sätt som kan skapa oro hos motståndet? I så fall är det rätt tillfälle att visa det nu!

När Kim och Kim gjorde saker tillsammans

Att Sverige lyckades plocka med sig en OS-silvermedalj, sommaren 2012, handlade mycket om Kim och Kim. Vänsternian och högernian, Kim Ekdahl Du Rietz och Kim Andersson. kim-league skulle nu ta Sverige till nya framgångar under vintern.

Hösten som just passerat var, till en början, becksvart för svensk landslagshandboll. Även om ljuset kom tillbaka framåt senhösten. Först Kim Anderssons tvekan till att ens kunna spela handboll mer. Och om han skulle kunna spela igen var fortfarande VM extremt hotat. Sedan kom nästa bakslag. På grund av dåliga knän har Kim Ekdahl Du Rietz, blott 25 år ung, valt att lägga landslagströjan på hyllan. Knäna tar så pass mycket stryk och när ligorna tar landslagsuppehåll måste de få vila. Ett tungt avbräck för landslaget, som nu tvingas förlita sig på Viktor Östlund och Markus Olsson – som båda är färska i landslagssammanhang.  Kommer de klara av den tunga pressen?  Jag tvivlar inte på deras kvaliteter, men i mästerskap betyder rutin mer än någonsin.

Frågorna är nu, kan Staffan och Ola få samma genomslag från bänken, som de fick på planen? Andreas Nilsson är viktig på linjen, men är hans fot tillräckligt bra för att spela? Håller Kims Axel? Kommer Niclas Ekberg vara lika kylig som Bella Gulldén från sju meter? Kan Johan Sjöstrands häl klara en hel turnering? Hur kommer Magnus Persson kunna fylla tomrummet efter Johan Jakobsson?

Väntan på svar har varit lång, men äntligen är det dags. Igår besegrade vi Island och i morgon väntar match mot Tjeckien, som höll relativt jämna steg med laget vi har stora problem med, Frankrike.

/Tobias Dahlberg

Vilka tjejer! Vilket mästerskap! Vilka kontraster! Så här när alla plötsligt snackar om västspelare, knorrar och räddningsprocent vill jag bara stillsamt påminna om denna några månader gamla blogg. Då var damhandbollen i nästan total medieskugga, man kan ju säga att så är det inte nu…
Att summera ett sånt här mästerskap är inte lätt, kan göras på tusen sätt. Men jag kör en klassiker, betyg och kort kommentar om hela truppen och ledarna. Skalan sträcker sig från O-OOOOO (men etta är så klart ingen som får nu…) där OO är godkänd och OOOOO världsklass. Varsågoda.

”Om man är snäppet bättre än de andra som håller världsklass, då måste väl betyget bli en sexa?” Turneringens MVP plåtad av Agnes Windelhed.
Filippa Idéhn – OO
Godkänd men inte mer, målvakterna hamnade tidigt i negativt fokus och ja, procenten var för låg och de ”omöjliga räddningarna” för få men vi skall även ha i åtanke att många av de som skrek högt om usla målvakter har Bengan-eran med Svensson/Gentzel o co som referens och det är inte riktigt sjysst. Jag tycker inte Filippa kom upp den nivå jag sett i CL senaste åren men hon var mästerskapsdebutant (med som reserv 2011) och får ändå godkänt.

Johanna Bundsen – OOO
Hur vänder man en etta i betyg till en trea på en timme? Jo man går in och stänger igen fullständigt med den ena superparaden efter den andra och blir den enskilt största hjälten när Sverige tar sin andra mästerskapsmedalj någonsin. Makalös igår. Innan dess, inte makalös. Men fick också väldigt få riktiga chanser av förbundskaptenerna, sett till Montenegromatchen kanske man skulle gett ”Burre” fler riktiga chanser även tidigare.

Jessica Helleberg – OOO
Den av våra kantspelare som fick mest speltid i mästerskapet, detta för att hon levererade på en stabil hög nivå. Bra i försvarsspelet, tillräckligt bra framåt även om missarna i bra lägen är lite för många jämfört med andra topplönders bästa kantspelare. Skall vara mkt nöjd med sitt mästeskap.

Louise Sand – OO
Klassens clown är en makalös artist och stod för några av våra snyggaste mål i turneringen. Men i jämna tuffa matcher, och de var ganska många, blev speltiden begränsad pga för klent försvarsspel. Loui har mognat denna höst, bestämt sig för att snacka är en sak – spela en annan. Hon är på rätt spår och kommer vara en viktig kugge i många år om hon själv bara vill, men konkurrensen på V6 är rätt tuff.

Linn Blohm – OOO
Har delat krigandet inne på linjen med Ulrika Ågren och spelat mest framåt. Riktigt fin utdelning, 12 mål på 13 avslut och 92% är ju nästan Andreas Nilsson-klass. Linn har haft ganska tufft att få utdelning i danska ligan under hösten men verkar trivas jäkligt bra i detta gäng.

Ulrika Ågren – OO
Har precis som Ågren tagit många blåmärken (inte minst mot 2xMontenegro) för att bädda för niometarna. Men en linjespelare måste sätta mer än de 50% (7/14) som Ullis landar på över hela mästerskapet. Är en etablerad målskytt i sina klubblag, men har svårt att hitta samma flyt i blågult när det gäller att hitta nätet.

Hanna Fogelström – OO
Gjorde någon enstaka bra match men offensivt är betyget nog nära en etta, en sexmetare skall inte landa på 45% (10/22). Ändå får hon till mångas förvåning väldigt mkt speltid. Anledningen stavas försvarsspel. Hon är bra där. Etta-rollen är ingen man tänker på så mkt som åskådare men Hanna plussas för sitt fina jobb där, så även i detta EM. Dock är min känsla att Hanna inte blivit bättre av sitt halvår i franska ligan, kanske tvärtom.

Nathalie Hagman – OOOO
Vilken show det är när Cirkus Hagman sätter igång! Trots att hon knappt fått starta en match landar hon på 27 mål, tredje mest i laget. När Hagman använder sina snabba ben och sitt rappa tillslag är hon en målgörare på högsta internationella nivå. Det fick vi nu äntligen se även i blågult. Ett riktigt genombrott i detta EM.

Linnea Torstenson – OOO
Det var väl egentligen bara vid någon enstaka match vi fick se den Linnea som ägde EM 2010. Och i början gjorde hon några ganska svaga insatser. Men Linnea växte med turneringen och var en given nyckelspelare på slutet. Det röda kortet igår var onödigt och ett frustrationens infall (även om domen var mkt hård). Bra turnering totalt och Linnea är alltjämt mkt viktig både framåt och bakåt.

Jenny Alm – OOO
Här har prestationen pendlat en hel del men slutbetyget blir ändå en fin trea. Jenny och Linnea har delat roll både framåt och bakåt och ofta har den ena varit bra när den andra inte varit det, vilket ju är en smidig lösning. Är självförtroendestyrd och måste gå mycket på känsla, när hon inte tänker utan bara går rakt på mål är Jenny magnifik, och en jäkla bra försvarsspelare!

Jamina Roberts – OO
En av flera spelare som i detta mästerskap tilldelats en specifik ganska liten roll, och kanske är förtjänt av en klart större. Fick jokerrollen, med ytterst begränsad speltid. Spelade bara en dryg timme på totalt åtta matcher, det är svårt att spela en avgörande roll då. Grahn sa flera gånger att ”Jamina är bra men svåranvänd”, och det är väl tyvärr så sett till truppen i övrigt, jag ser gärna gasellen få en större roll i framtida mästerskap.

Isabelle Gulldén – OOOOOO
Jag har följt Bella länge – hon har hela tiden vetat att hon har ingredienserna för att bli bäst i världen och kämpat för att nå dit. Och just nu, just här så kan hon utan att skämmas kalla sig det. Ger henne Hysén eller Van Basten-betyg med en sexa på en femgradig skala. Utsedd till turneringens MVP, vinnare av skytteligan, vinnare av poängligan, satte sjuka 27 av 27 straffar, en jätte i försvaret, hjärnan i turneringens bästa offensiva lag. Om man är snäppet bättre än de andra som håller världsklass, då måste väl betyget bli en sexa? Bäst! Helt enkelt.

Johanna Ahlm – OO
Johanna är egentligen bäst som V9 men där är det fullt. Och det fanns få anledningar att vila Bella för länge. Så Ahlm fick istället nästan enbart fokusera på sin något märkliga västspelar-roll. Svår uppgift och något otacksam för en tjej som i hela sin karriär varit van att spela 50 min/match. Jag tycker hon gjorde det bra med den tid hon fick.

Ida Odén – OOOO
Mästerskapsdebutant men wow vilken turnering! Är precis så bra som hon varit många år i Sävehof men nu på högsta intenationella nivå. Sätter nästan varenda avslut med sina aviga högerhänta skott nere i bortre hörnet, lik förbannat går de in! Näst bästa målskytt och tredje mest speltid (Gulldén och Helleberg har mer) i laget. Ett härlig genombrott för denna 27-åring som sjukt nog pratat om att kanske sluta – hoppas verkligen hon kommer på bättre tankar!

Anna-Maria Johansson – OOO
Rollspelarnas rollspelare. Majsan gör totalt 52 minuter på plan under åtta matcher, exceptionellt lite. Ändå spelar hon en stor roll för detta brons, inte bara genom insatsen mot Montenegro igår. Vet vad hon skall göra när hon får sina anfall – gör det skitbra. Jag var skeptisk till denna uttagning, Thomsen/Sivertsson gav mig en rejäl knäpp på näsan…

Sabina Jacobsen – OOOO
Ännu en rollspelare, den gamla (hon är 25!) skyttedrottningen får numer enbart spela försvar (och kontring) och som hon gör det. Utsedd till turneringens bästa försvarsspelare, stor ledare på och utanför banan. Jätteroligt med detta andra genombrott!

Hella Thomsen/Thomas Sivertsson – OOOO
Fullträff! Det här blev ju verkligen succé. Deras coachning ifrågasattes så klart alltid av twitterexpertisen. Men de har verkligen fått alla att dra åt samma håll, trots att flera spelare fått otacksamma roller. Västspelet, trycket, farten, rollspelarna – det är mycket som utvecklats ganska mycket på kort tid. Tjejerna avsatte Klingvall och ville ha en ny röst, gärna en med god koll på Danmark, om det gick gärna en tjej. De fick allt de ville i Helle Thomsen, tillsammans med stabile Sivertsson blev det succé.

För detta brons är en succé, något annat kan man inte säga.

God jul alla bloggläsare!
/Ola Bränholm

Igår skickade jag och Leffe hem vårt sista stora reportage härifrån EM, vilket känns väldigt vemodigt. Vill inte riktigt inse att det här äventyret snart är över. Idag gör vi naturligtvis matchintervjuer, men några fler rejäla reportage hinner vi inte med. (Vi har inte rättigheter att filma i arenan, förutom i mizade zonen).

Vårt sista reportage handlade om den fantastiska Bella Gulldén. Affischnamnet, storstjärnan, ledaren Bella, som superlativen välförtjänt haglat över under hela turneringen. Vi byggde till stor del reportaget på hyllningar från andra profiler:

– Jag tycker hon har en otrolig överblick. Gulldén har varit extremt fantastisk under turneringen, hyllade norska stjärnan Camilla Herrem.

– Bellas insats i turneringen är värd en guldmedalj. Hon kommer bli utsedd till MVP, fortsatte Linnéa Torstenson med en väldigt fin stolthet i blicken.

Här kan ni se reportaget som sändes i Sportnytt igår:

Hur mycket skulle en bronsmedalj betyda för dig?

– Oerhört mycket. Det är inget som händer ofta inom svensk handboll. Det hade betytt så mycket, eftersom vi har kämpat så hårt, och det känns verkligen som att det har varit vårat mästerskap. Att stå där med en bronsmedalj hade varit riktigt grymt. Jag tycker att Montenegros spelare såg trötta ut mot Spanien igår, så jag hoppas att vi kan köra över dem med vår fysik, sa Bella till oss igår.

Jag och Leffe vaknade med en Magkänsla som viskar BRONSMEDALJ… Men det ofta väldigt grisiga och på gränsen till fula spelet från Montenegro oroar mig. Ska Sverige komma hem med ett brons gäller det att inte vika ner sig ens en millimeter mot exempelvis Busen Lazovic, som nu är tillbaka. Men drivna av revanschlusta, och med en storspelande Bella Gulldén så tror jag Sverige fixar detta !

Om två timmar drar vi mot den pampiga Laszlo Papp Arena, spända av förväntan

/ Agnes

Jisses vilken högintensiv och lång arbetsdag. Men undantag för middagspaus ca 22-23 ikväll har jag kört på non stop sedan 07.30 imorse, då vi påbörjade utcheckningen i Zagreb. Radiosportens skicklige ”Fixarfrasse” Mats Dahlberg ordnade en minibuss som jag och Leffe, Flinck från Aftonbladet, Emma från TT, Malin från GT och Petter från Bildbyrån kunde samåka i till Budapest. Väldigt mysigt och trevligt, med vibbar av skolresa och sällskapsresa haha. Gillar när vi i media samarbetar och skapar god stämning Dock så fick jag ett rejält migränanfall under resan (utan tabeletter) och var därför inte mitt vanliga, pratiga jag. Att vi snart har jobbat järnet i nästan två veckor börjar verkligen kännas. Mat är A och O för att jag ska orka vara på topp, och det är ingen självklarhet att man hinner med ordentliga måltider ute på fältet.

När vi kom fram till Budapest körde vi direkt till spelarhotellet för att hinna intervjua Norges landslag. De anlände några minuter efter oss, med de förkylda spelarna i en separat bil några meter bakom spelarbussen.

Väl inne i hotellobbyn uppstod ett virvlande hav av journalister, fotografer och spelare. Kul att träffa ett stort gäng trevliga norska journalister och fotografer, som var väldigt nyfikna på såväl oss som Svenska truppen. Jag tog självklart till vara på läget och plockade fram min charmerande norska, som tydligen har en något pakistansk brytning (Bodde i Oslo 2003-2005). Njöt också verkligen av att uppleva MEDIATRYCKET kring semifinalerna. Efter att ha sett alla tomma stolar på läktarna, känns det väldigt bra att åtminstone mediabevakningen är i samklang med dessa spelares storhet.

Hur som helst – jag och Leffe ordnade intervjuer med Linjegiganten Heidi Løke, vänstersexan Camilla Herrem och mittnian Stine Bredal Oftedal. Dessa intervjuer la grunden till det här reportaget:

Stine Bredal Oftedal sken upp framför vår mikrofon:

– Jag är väldigt förväntasfull. Tror det kommer bli en väldigt jämn match och Sverige har verkligen visat att de kan slå de allra bästa.

Vilka svenska spelare är du mest imponerad av hittills?

– Det är flera. Jag tycker att Ida Odén har gjort ett väldigt bra mästerskap, Bella är ju alltid farlig och Hagman har bidragit med många ”luringar”. Så det är ju många som har varit bra, säger Stine Bredal Oftedal.

Nu måste jag sova, så att denna prestigeladdade, häftiga Semifinal kryper närmre !

Hälsningar från Budapest

// Agnes

De är heta nu, mitt favvolandslag alla kategorier (sorry längdlandslaget – ni är hack i häl). Ikväll skall semifinalplatsen säkras – så är det bara. Det får inte bli ett galet antiklimax där vi torskar mot Montenegro med typ 6 mål och där ett uppgivet Frankrike sedan spelar håglöst och tappar -5 mot Holland – det får inte bli så bara.

Enklast är självklart att vinna eller kryssa mot Montenegro själva, då slipper vi Norge i semi och har likt 2010 en jättechans att nå EM-final.

Jag följde detta landslag mycket nära från OS-kvalet i Leipzig 2008 till OS i London 2012. Det har bytts en hel del spelare under tiden, är egentligen bara Johanna Ahlm och Linnea Torstenson som är kvar sedan den där barriärbrytaren i Leipzig (Bella fick dock chansen i själva OS några månader senare).

Och då spelarna just nu är i fokus på ett sätt som de inte varit sedan 2010 så väcks alltid nyfikenheten kring deras personer. I denna blogg tänkte jag bjuda på lite anekdoter och sidor av hela truppen som man inte ser under en match. Tar det i nummerordning:

Foto: TT

1. Johanna Bundsen

En av de nya i gänget och därmed en jag har rätt dålig koll på. Men som så många andra Sävehofare plockades hon till klubben via handbollsgymnasiet på Katrinelund när hon flyttade ner från Uddevalla. Har en syster som spelare i elitserien, men Kristina är utespelare, i Heid.

2. Ulrika Ågren

Linjespelare tyr sig till varandra (Fritzon/Toveby, Tegstedt/Nielsen mm) och det stämmer även på ”Ullis”. Är ihop med Henrik Toft Hansen i danska landslaget och hans flytt till Hamburg spelade en stor roll när Ågren valde Bundesliga och Buxtehude inför förra säsongen. ”Ingift” i familjen Toft blev hon därmed ännu en internationellt duktig mittsexa i klanen – alla syskon (de är många) spelar handboll, alla är mittsexor. Blev världsberömd över en natt efter att hon tillsammans med Bella och Jamina fick hänga med på guldefterfest hos Usain Bolt under OS i London.

5. Hanna Fogelström

”Fågel” är en go person som under ungdomen höll på med simhopp parallellt med handbollandet. I våras pratade jag med Hanna när det stod klart att hon var sugen på att testa vingarna utanför Partille. När hon sedan presenterades av franska Toulon kom ett meddelande till min telefon. Hanna hade lovat att höra av sig när allt var klart och med hjälp av tipset blev jag förste svenske journalist som publicerade nyheten (sånt är viktigt i vår bransch). I en tid då många idrottare och dess rådgivare tycks göra svårtillgänglighet mot media till en dygd växer man mycket i mina ögon av sådana små gester.

7. Linn Blohm

Har kommit tillbaka på ett härligt sätt efter korsbandsskadan som kom under en CL-match med Sävehof ifjol. Är ursprungligen från Ingarö (hej Chris Härenstam!) men kom även hon till Sävehof tidigt, precis som med Bundsen så lirar även syrran i elitserien. Frida Blohm hittar man i Spårvägen. Har ett dolt ganska okänt handikapp, Linn är nämligen döv på vänster öra.

8. Jamina Roberts

Här finns många storys för den hungrige journalisten. Farsan som var bodybuildare. Om broderns tragiska öde. I handbollskretsar vet alla att Jamina sen länge är ihop med åsiktsmaskinen och citatkulsprutan Emil Berggren. Det var även Jammes val som styrde parets planer detta år, efter två år i Bundesliga skulle Emil låta Jamina bestämma var de skulle bo i år, när Roberts blev klar för Holstebro började jakten på en dansk klubb för Emil. Det landade i ett korttidskontrakt med storlaget Ålborg som nu förlängts och Emil har övertygat i CL – bingo!

9. Louise Sand

Loui och jag hade en incident i våras. Var nere och snackade med tränarna inför jag skulle kommentera semifinalen mot H65 Höör. Loui bjöd då in mig till fotbollsjonglering med några av tjejerna – jag borde anat oråd. En taskig passning – bollen i golvet och plötsligt hade ”jag förlorat”. Straffet: ”Åla dig på golvet från mittlinjen till målområdet”. Detta var absolut inte fair play men ibland får man bjuda på sig själv. På med en lånad träningsoverall för att skydda skjortan. Ner raklång på golvet och börja åla… Jag planerar min hämnd i tysthet Loui…

12. Filippa Idehn

Det är ofrånkomligt att inte ta upp det här med shortsen. Så här skrev Emil Schälin till mig på twitter: ”Hon tränar i långbyxor. Shortsen är en matchgrej. Hon triggas av smärtan. Det gör henne förbannad. Och hon är bättre arg!”. Ett annat minne med Filippa är VM-uttagningen till Brasilien 2011. Idéhn spelade då i Spårvägen. När Per Johansson läste upp hennes namn hördes ett spontant jubel från bakre delen av lokalen, det var dåvarande lagkamraten Matilda Boson som inte kunde hålla tillbaka med vad hon tyckte om att Filippa skulle få hänga med till Sao Paulo.

15. Johanna Ahlm

Nog den elitidrottare idag där jag har längst personlig historik. Jag började hoppa in på P4 Göteborg under gymnasiet, typ 1999. Ett av mina första uppdrag ”på fältet” var att åka ut och göra några segerintervjuer på Lilla Göteborgsvarvet. I klassen F12 var en härlig glad tjej som hade lite svårt att säga R en överlägsen segrare, jag intervjuade Johanna Ahlm för första gången. Någon timme senare vann lillasyster Pernilla klassen F10 – och blev även hon intervjuad.

17. Linnea Torstenson

Med truppens nionde spelare kommer den första utan koppling till Sävehof… Linnea är en härlig ledarmänniska. Minns EM 2010, av märkliga logistiska skäl fick jag smita med i spelarbussen när de anlände till Danmark från Norge. Det var ett jäkla ståhej då med syskon och mostrar och sjumänningar som ville ha biljetter och varenda liten lokalradio skulle göra personpprträtt, succén hade skapat viss hysteri. Där på bussen bestämde sig Linnea och lagkaptenen Johanna Wiberg för att detta var kul men inte fick ta mer fokus. ”Från när vi kommer till Herning får det vara slut på alla privata grejer – vi är här för att gå till EM-final”. Så löd budskapet till gruppen från Linnea och Johanna – och så blev det. Är precis som Johan Ejeborg från Strängnäs – och har lirat fotboll i div 1 med Hedvig Lindahl.

20. Isabelle Gulldén

Lagets stora stjärna och det med all rätt. En underbar bolltalang vars lillebror Pontus valde puck och klubba istället för klister och debuterade i hockeyallsvenskan som 17-åring. Utvecklingen har väl stannat av något och Pontus är denna säsong stabil poänggörare i division 1-laget Varberg. Bella själv sticker ut då hon inte tillhör ”Sävehof-sekten” (som många handbollare elakt skojar om då många runt Sävehof tenderat hitta sin partner i klubbens herr/damlag). Bella fann tidigt sin pojkvän i juniorlandslaget och Lund och numer är även målvakten Linus Persson proffs i Danmark.

22. Jessica Helleberg

Jag led med denna tjej inför OS i London. De något märkliga reglerna runt OS och ackrediteringar gör att man bara får ha 14 spelare i truppen mot 16 i EM/VM. Detta gick ut över ”Helle” som just då var andravalet (efter Boson) på V6 där man valde att bara skicka en tjej. Det kändes riktigt taskigt eftersom hon var en av få som gjorde ett bra VM i Brasilien men OS regler skapade denna situation. Hoppas det blir ett OS i Braslien istället – det vore en fin revansch. De som följer Helleberg på Instagram har knappast missat att hon har en Staffordshire Bullterrier som fastnar på väldigt många bilder.

24. Sabina Jacobsen

Det är ganska dansk prägel på de som styr Sverige, både förbundskapten Helle Thomsen, och försvarschef Sabina Jacobsen. Sabbe är halvdansk (mamma) och har dessutom bott på andra sidan sundet i tre år nu. Hon kunde även valt att spela för Danmark, intresse fanns när Sabina började vräka in mål i Lugi som tonåring. Att lagets försvarsklippa inledde sin seniorkarriär med att vinna elitseriens skytteliga tre gånger som tonåring är för övrigt en ganska märklig kombo.

27. Nathalie Hagman

Drar en riktig färsking från gårdagens julfest på jobbet. Jag hamnade då bredvid Jacob Hård under glöggen och han berättade då att hans son var klasskompis med Nathalie i grundskolan. Eller snarare var han klasskompis med ”Natti och Gabbi” (tvillingsyrran). Jacob berättade att det under dessa år var rätt vanligt att Natti och Gabbi inte kunde vara med diverse aktiviteter eftersom ”de skulle spela handboll”.

28. Ida Odén

Här har vi en som verkligen är en del av ”Sävehof-klanen”. Idas sambo heter Robert Johansson, under många år stark V6:a i Sävehof med UVM-guld på meritlistan. Ida är en late bloomer, samma årgång som Johanna Ahlm och Frida Tegstedt men det är först de senaste åren hon verkligen tagit klivet och idag vill jag kalla henne världens bästa högerhänta högernia. Driver eget företag vid sidan om handbollen och har inte bestämt sig om hon kommer fortsätta nästa säsong. Idrottare pratar ofta om drömmen att sluta när man är på topp – jag är övertygad att Ida kan gå ännu längre (OS?) och hoppas därför hon fortsätter några år till!

29. Jenny Alm

Har här i bloggen ofta hyllat denna fantastiska handbollsspelare men har rätt dålig koll på henne utanför banan. Känslan att skynda långsamt är dock tydlig. Sävehof försökte locka henne från Kroppskultur under flera år innan det nappade på riktigt och i våras efter succén i CL när anbuden från utländska klubbar borde varit ganska många valde hon att förlänga med Partillelaget. Efter detta EM och åter bra säsong i CL lär många klubbar vilja sy upp denna tvåvägslirare, men vilken väg väljer Jenny – det är frågan…

31. Anna-Maria Johansson

Agnes är viktigast i Majsans liv, och nej då pratar jag inte om kollega Windelhed. Majsan är något så ovanligt som en elitidrottande mamma (det borde finnas fler!). Hon spelade OS i London gravid utan att vi som bevakade hade nån koll på det. Fick ett oväntat och häfigt sent genombrott i EM 2010 och vissa sekvenser nu i kroatien har det känts som rena repriser på det vi såg då. Morsan Majsan – sist ut i denna anekdotguide.

***

Nu kollar vi in när dessa brudar tar sig till semifinal – lycka till!

//Ola Bränholm