Om man ska tro på vetenskapen så kommer jag från den världsdel där ursprungsmänniskan föddes.
Det var en journalist som jobbade för BBC som berättade detta för mig.
Han hade rest över hela världen, varit nära att bli skjuten, sett fruktansvärda saker - och han ville skriva en bok om just Afrika.
Journalisten från BBC sa att han älskar afrikaner och att det är den rikaste kontinenten han någonsin varit på under sin 25 år långa karriär som journalist. Han påpekade också flera gånger att mänskligheten föddes i Afrika.
Därefter fick jag massor av frågor om min far, självklart berättade jag hans historia. Även min egen. Egentligen alla eritreaners historia, men också historian om afrikaners situation här i Sverige.
Jag sa, så klart, att jag inte är eller någonsin kommer att vara expert på varken Eritrea eller Afrika.
Han förstod, även fast han hoppades att jag satt på mer kunskap än vad jag gjorde.
Lite senare frågade han om min hudfärg: "Tycker du om din hudfärg?"
Det tog ett tag innan jag besvarade hans fråga.
Men jag svarade med en egen fråga: "Varför frågar du det?"
Då sa han att anledningen var att han visste att många afrikaner inte tycker om färgen på sitt skinn.
Då svarade jag.
Det är klart jag gillar min hudfärg.
Jag älskar den.
Jag vill varken vara ljusare eller mörkare, jag är bra som jag är. Jag förklarade för honom att många afrikaner kanske inte gillar sin hudfärg på grund av att det ska vara så, för att det alltid har varit så.
Desto ljusare, desto bättre.
Ju mindre afrikansk blod man har, desto bättre.
Allt som är ljusare är bättre.
Ljusare ögon, ljusare hår, men viktigast av allt - ljusare hy.
Förra veckan berättade en vän till mig från Västafrika att hon hatade sin egen hudfärg. När hon var liten bodde hon i en liten by utanför Göteborg. Hon gick i skolan och gymnasiet i en väldigt vit skola. Hon omringades av vita, men det var inga problem.
Tills barnen började använda hennes hudfärg som en ursäkt för att vara elaka.
Varken rektor eller lärare reagerade på det. Hon fick leva med det.
Hon grät sig till sömns tills kuddarna blev blöta på båda sidorna, hon försökte skrubba bort sin färg, men hon förstod att den aldrig skulle kunna ändras. Det är ett stort ärr som fortfarande sitter där, någonstans i hennes själ.
Jag har haft turen att jag alltid sett mig själv som unik även om det var svårt att passa in. Jag menar: Jag var svart, lite rund, lite pinsam och dålig på sport. Jag passade inte riktigt in och det gjorde nog inte min vän heller.
Men jag hade en mamma som berättade för mig att jag precis lika fin som de andra - och jag trodde henne.
Så jag sa till min vän att hon alltid varit fin och att det inte är hennes problem om de som varit elaka mot henne inte inser det.
Jag är glad att vi svarta i dag har olika forum där vi kan dela våra erfarenheter av självhat, rasism och allt annat som följer med detta.
Så kära systrar och bröder. Bara så ni vet: Vi är alla egentligen afrikaner.
Och jag älskar det.
Var gärna med och ge ditt stöd till forum som black coffee eller afrosvenskarnas riksförbund - och starta gärna nya.
För det är fortfarande människor med mörk hudfärg som utsätts för hemsk diskriminering.