Det kan inte ha undgått någon ens lindrigt sportintresserad att Jürgen Klopp tagit över tränartronen i Liverpool, efter att den anrika klubben sparkat Brendan Rodgers i söndags. Tysken presenterades igår och de sociala medierna har fullständigt exploderat i allt från citat till memes till bildbomber och länkar till klassiska citat, händelser, målfiranden och domargruff som Klopp varit involverad i. Och på hans första presskonferens som Liverpooltränare rev han ned skratt när han i jämförelse med José Mourinho (The Special One) kallade sig själv för The Normal One.

Och allt – ALLT – som skrivs, uttrycks och tycks om Klopp just nu går i dur. Inte en enda person har ett enda ont ord att säga om karln. Manchester United-supportrar skriver att de för första gången i sina liv känner en viss avundsjuka gentemot antagonisten. Tränarvalet hyllas av gamla spelare, andra tränare och en unison presskår världen över. Klopp verkar vara motsatsen till en vattendelare. Han är fucking Moses. Han är Ghandi, Mandela och John Lennon förkroppsligad i en lång tysk man med skäggstubb, galna ögon och ett leende som lever sitt egna liv. Han samlar alla under samma tak och där under är det bara peppande hårdrock, popcorn, tysk öl och myspys. Good vibes all the way. En och annan aggressiv dust med fjärdedomare också, men SKITSAMMA, det är Jürgen Klopp så DET ÄR VÄL INTE SÅ HIMLA FARLIGT!? Det är ju bara HÄRLIGT med känslor!

Innan jag fortsätter vill jag bara klargöra att jag älskar Jürgen Klopp, jag med. Förbehållslöst.

Och varför skulle jag inte göra det? Jag tänker och jag tänker, men jag kommer inte på en enda bra anledning till att inte gilla tränaren som först gjorde mirakel med Mainz och sedan samma sak med ett Dortmund på dekis.

Men alltså… borde man inte känna vad jag känner för Klopp för fler tränare då också? Det finns ju jättemånga ashärliga tränare där ute i världen? Men så tänker jag igen, och igen, och så inser jag att nej. Jag känner inte för någon annan tränare vad jag känner för Jürgen Klopp. Och jag verkar inte vara ensam om denna svårförklarliga, instinktiva crush. Långt därifrån.

Allt kokas ned till frågan: Finns det någon som INTE gillar Jürgen Klopp?

Jag kunde inte sluta tänka på detta och började dessutom fråga mig själv om vi har någon svensk motsvarighet till Klopp, jag ÄLSKAR nämligen att sätta saker och ting i svenska fotbollsperspektiv. Jag frågade runt på Twitter, men innan vi går igenom folks förslag så vill jag stolpa upp vad det är jag menar med ”Den svenska motsvarigheten till Jürgen Klopp”.

– Det är inte resultat och titlar som bygger en instinktiv likeability hos folk. Jag tror typ 0,2% av de som inte håller på Borussia Dortmund säger att man gillar Klopp för att han vunnit Bundesliga två gånger. Resultaten är liksom oviktiga.

– Man ska gilla den här tränaren oavsett lagsympati. Man ska känna ”Jag SKITER i vilken klubb han tränar, det är HONOM jag gillar” (precis så som Manchester United-supportrarna beskrev det ovan). Jag tror till exempel (alla?) supportrar till Schalke 04 (Dortmunds lokalkonkurrent) och Bayern München länge känt att ”Fan vad jag ogillar, avskyr, hatar Dortmund, men Klopp.., Fan, Klopp ändå!”

Jag lanserade Tommy Söderberg som förslag. För att slå an tonen. Visst finns det stora olikheter mellan Klopp och Söderberg, men den där Gå-hem-hos-alla-grejen har den gamle förbundskaptenen onekligen. För vem har egentligen ett ont ord att säga om Tommy Söderberg? Och det är inte titlar som byggt uppskattningen. Visst har han tagit SM-guld med AIK och fört Sverige till tre mästerskap, men nej, det är inte därför man gillar honom. Det är något annat. Som när han i Zlatan-dokumentären sa att ”Det ska vara ordning på apoteket”. Ordning på apoteket! Eller som när han fick en ficklampa kastad på sig i Turkiet 2001, efter att Andreas Andersson nickskarvat oss till VM, och jublande glad tvärvände i ett raseriutbrott, allt med sjukvårdsväskan över axeln. Eller att han inte använder mejl. Åh. Tommy!

(By the way: shoutout till hen som gick på fotboll med en ficklampa!)

Förslagen och motbuden har haglat in och innan vi går in på de mest namedroppade så kan vi städa av ett par helt felaktiga förslag:

– Jörgen Lennartsson. Personligen har jag inget ont att säga om JÖGGA som tränare, men att han skulle vara unisont älskad av hela Fotbollssverige är ju befängt. Han är en vattendelare såväl fotbollsfilosofiskt som medialt. Ska vi kanske gå så långt som att säga att Jögga Lennartsson heller aldrig gått utanför ramen? Något som definitivt krävs för att man ska vara med i denna diskussion.

– Sören Cratz. Fråga Helsingborg om alla älskar Sören Cratz och du får en vinge.

– Roar Hansen. Sedan Roar Hansen lämnade Öster har det mesta gått snett. Visst har han hamnat i en del kniviga situationer utan att rå för det under tiden, men han har knappast nailat chanserna att i alla fall rädda sitt eget skinn. Trots de sportsliga motgångarna med både Helsingborg och Åtvidaberg har väl ingen känt de senaste säsongerna att ”Fan, vilken sköning Roar är ändå”? Och efter den rykande färska degraderingen kan väl ingen känna att ”Shit, hoppas vi HUGGER Roar om han blir ledig!”?

– Henrik Larsson. Svårt med Henke. Här spiller ju hans otroligt höga status som spelare över på honom som tränare. Men att alla skulle gilla tränaren Henrik Larsson? Att i magen känna hur det pirrar till och att mungiporna börjar rycka? Nja.

– Conny Karlsson. Alltså nej. Möjligtvis att alla spelare som haft Conny Karlsson älskar Conny Karlsson. Enligt legenden har man nämligen ”9 veckors semester och aldrig dubbelpass”. Kan dock inte blunda för att jag älskar att Jürgen Klopp och Conny Karlsson nämns i samma sammanhang.

Två namn som dök upp var Tommy Svensson och Bengt ”Bengan” Johansson. Jag säger ingenting om att en tung majoritet av det svenska folket inte diggar dessa herrar, men är inte den största anledningen till varför man gör det deras resultatmässiga framgångar? Eller hade folk gillat ”sköningen” Tommy Svensson utan det där VM-bronset? Eller dragit på smilbanden av blotta tanken på Bengan ifall Sverige varit lika bra (dåliga) då som de är idag? Jag tror inte det och därför tycker jag de inte ska vara med i den här diskussionen.

Till de mer frekvent nämnda namnen nu då! Några nämndes betydligt oftare än andra:

– Party-Janne Andersson. Ja, vad fan ska man säga? Bara smeknamnet river ju murar av skepsis. Många är de utbrott sprungna ur frustration och dålig förlorar-mentalitet som vi lärt oss att älska. Han har ingen riktig storklubb (sorry, Peking) på CV:et vilket i detta fall förmodligen bara är positivt och han skräder inte orden i media. Men någonting inom mig säger att det ändå finns de som verkligen INTE gillar Party-Janne. Märkligt förstås, men så är det.

– Peter Gerhardsson. Här håller jag inte alls med, men jag är inget facit. För mig är Häckens tränare alldeles för slätstruken. Han är ”varken eller” i dessa sammanhang, så för mig är han verkligen inte någon jag ser på som en ”som alla verkligen gillar”. Några nämnde Tony Gustavsson och där kan jag känna samma sak. Dessutom tvivlar jag på om alla verkligen har en uppfattning om och relation till Tony Gustavsson?

– Hasse Backe. Raka rör, alltid nära till ett skratt, oklanderliga analyser och en aura av att det vore jävligt fint att ta ett par bärs ihop. Jag jobbar en del ihop med Hasse och jag kan bara bekräfta den bild många verkar ha. Men alla? Ja, kanske. Många ville ju se Backe som förbundskapten och det säger väl ganska mycket. Och jävlar vad man bara vill ta ett par bira med Backe! Och prata om ANDRA SAKER än fotboll!

– Alexander Axén. Den stora utmanaren till Tommy Söderberg! Folkets favorit! Och ja, kanske är Örebro-tränarens underfundiga, ironiska, sarkastiska ton och ärlighet älskad av alla? Inget prisskåp att sminka över något med, däremot en AIK-tatuering, men att han är ÖPPEN med att han har den går ju hem hos folk! ”Ja, vafan, han har en AIK-gadd, SO WHAT!?” har man ju känt ett par gånger. Axén är fanimig en sköning. Eller vill nån säga emot? En IFK Göteborgssupporter beskrev Axén kort och gott som ”en frisk fläkt”. Ja, det är fan PRECIS vad Axén är!

– Rikard Norling. Här säger någonting i mig stopp direkt. Inte kan väl en tränare som rattat AIK och Malmö FF vara unisont omtyckt? Jag kan förstå att mer ”neutrala” personer i frågan i stor utsträckning gillar Norlings mycket abstrakta mediala persona. Analogierna, ordvalen, flaskbottnarna till glasögon, att aldrig kritisera sina egna. Åh, det finns så mycket att älska med den där karln. Men jag frågade runt och visst var det en hel del som satte ned foten och deklarerade att Norling minsann inte är någon uppskattad prick. Väljer dock att lyfta fram Jonas Liljegrens svar: ”Kluvet. Man hatar ju honom instinktivt, men det går inte att komma ifrån att det är en skön kuf”. Detta sätter ju fingret på EXAKT vad det är vi pratar om här. Dessutom tycker jag att man i detta sammanhang ska nämna att flertalet Brann-supportrar älskade honom gränslöst trots bedrövliga resultat. ”Under mina år som Brann-supporter har ingen tränare misslyckats lika mycket som Rikard Norling, samtidigt är han den enda jag vill ska komma tillbaka”, skrev till exempel en kille vid namn Börje. Djurgårdaren Bosse Larsson, kallade honom dock för ”En ointelligent Ranelid”. Kul!

– Lars Lagerbäck. Är inte minnet lite kort här? För sex år sedan gillade den breda massan Lars Lagerbäck lika mycket som jag gillar att skrapa rutan på morgonen. Att hans aktie nu står i zenit handlar enligt mig endast om lika delar framgång med Island som Erik Hamrénska snedsteg såväl medialt som sportsligt. Inte skena iväg nu. Lagerbäck är inte någon Jürgen Klopp.

– Per-Mathias Högmo. Djurgårdens interimlösning från 2013 dök upp från ingenstans, frälste DIF och lämnade lika snabbt som han kom. Han gjorde fanimig allt rätt. ALLT! Men kanske verkade han för kort tid i Sverige för att folket utanför Stockholm (och DIF?) verkligen skulle ta honom till sina hjärtan helt och fullt? Jag minns i alla fall när jag intervjuade honom i juli 2013 och han pratade i typ 20 minuter om BKV Norrtäljes spelare som brutit benet i träningsmatchen de nyss spelat. Han var djupt berörd och tyckte så synd om honom. Han sa att det för dig och mig kanske kvittar att en spelare i Divison 3 brutit benet, men att det för den spelaren var hela världen som rasat samman. Det var fint.

– Peter Antoine. Haha.., Ja.., Alla kanske gillar Peter Antoine? Alla utom domarna?

– Bosse Petersson. Bosses popularitet har onekligen skjutit i höjden på senare år, då han i Viasats studio ofta ”lossat på knuten” med ett gammalmodigt uttryck, ett skrock eller en rejäl sågning. Bosse har skrivit ett par egna kapitel i boken om hur man bäst gör fotbolls-tv och dessutom spelar hans parodi-konto på Twitter i en egen liga. Men om vi ska väva in den sportsliga biten, vilket vi måste för att göra jämförelsen med fotbollstränaren Jürgen Klopp rättvisa, i huruvida alla gillar Bosse eller inte, så vet jag inte om alla älskar Bosse. Det var ju ett tag sedan, menar jag. Men jag kan ju hoppas att så är fallet, ty jag i alla fall är en av dem!

Noterbart är att ingen föreslog Åge Hareide, Andreas Alm, Magnus Haglund, Pelle Olsson (ledsen i hjärtat) eller kanske föga förvånande Erik Hamrén.

Vem som ÄR Sveriges motsvarighet till Jürgen Klopp kan jag så klart inte slå fast. Jag tycker trots alla inputs fortfarande att Tommy Söderberg är den som flest personer verkligen gillar utan att riktigt kunna säga varför, men med konkurrensen från i synnerhet Party-Janne Andersson, Hasse Backe och Alexander Axén är racet förmodligen tightare än vad jag kanske tror.

Aja, vi kan i alla fall landa i att det är en ära att liknas vid fotbollsvärldens kanske mest älskade man (?) Jürgen Klopp!

Jag har precis sett filmen från händelserna utan för Friends Arena då MFF-supportern Marko blev brutalt nedslagen av ett gäng beväpnade män i kevlaruniformer och hjälmar. Misshandeln var brutal. Det var en vidrig sekvens.

”Tutto il mondo è paese” är ett italienskt ordspråk. Hela världen är en by. I grunden är vi alla lika, oavsett var man befinner sig i världen. Det gäller onekligen även för polisyrket.

Jag har upplevt samma typ av behandling som den Marko råkade ut för igår. En gång på ett tåg mot Turin. Vi var ett par vagnar Fiorentina-supportrar som gjort resan från Florens. Stämningen var på topp, vi sjöng och skrattade. Plötsligt, två stop innan Turin, stannade tåget trots att det var ett direkttåg. Dörrarna gick upp och in stormade ett halvt infanteri med batongerna i vädret. Minnena från minuterna som följde kommer jag alltid ha med mig. Polisen gick till attack och vevade sina batonger till höger och vänster. En kompis fick näsbenet avslaget, andra tänder utslagna. Själv kom jag undan lindrigt med en lårkaka. När massmisshandeln var över gick de sakta ur tåget och gjorde high fives med varandra. På golvet låg män och kvinnor blödandes och skrek ut sin smärta. Dörrarna stängdes och vi rullade in i Turin.

– Vad i helvete var det där?, frågade jag med darrande röst.

– En maktdemonstration. De vill mjuka upp oss. Visa vilka som bestämmer, svarade min vän Maurizio.

– Det är normalt.

Jag har varit med om liknande händelser, minst några varje säsong under tiden jag var aktiv supporter. Det fanns aldrig någon riktigt rädsla över att vägarna skulle korsas med rivaliserande fans. Det hände också och det blev stökigt. Men nej, det var polisen man var tvungen att spana efter. Det gällde att vara på sin vakt.

För Lazio-supportern Gabriele Sandri tog livet slut på en rastplats längs motorvägen. Han sköts i huvudet av polismannen Luigi Spaccarotella. När jag ser en av gärningsmännen från misshandeln av Marko hoppa in ett batongslag bakifrån tänkte jag instinktivt på Gabriele Sandri. Med lite otur hade MFF kunnat vara en supporter mindre idag. En familj en medlem kort.

Jag har följt utvecklingen i Italien med egna ögon. Jag har sett hur klyftorna mellan myndigheter och supportrar ökat. Jag har sett hur polisvåldet trappats upp och orättvisorna skenat iväg. Idag räcker det med att man befinner sig på fel plats vid fel tidpunkt. För att bli avstängd från arenorna. För att bli grovt misshandlad.

Sverige är på väg dit.

Det tog lång tid för mig att börja lita på polisen igen. Om sanningen ska fram sliter jag med det fortfarande. Och efter att ha sett ynkryggarna slå ner Marko kommer jag hålla mig undan, kanske rygga tillbaka, lägga benen på ryggen nästa gång jag går på fotboll och ser hjälmfolket avancera med sina batonger dragna. Jag vill inte vara den som blir Sveriges första Gabriele Sandri. För det kommer. Det är bara en tidsfråga.

Vill minnas att jag använt den här rubriken förut, men oavsett om så är fallet eller inte är det sannerligen på sin plats att vi dammar av den igen. Jürgen Klopp ryktas nämligen, efter att Carlo Ancelotti (också ryktesvis) tackat nej, vara väldigt nära ett treårskontrakt med Liverpool.

Om vi dock börjar med Liverpools tack och hej till Brendan Rodgers så måste jag säga att jag både förstår och ställer mig frågande till foten han fick efter derbyt mot Everton. Det förstnämnda, förståelsen, då resultat uteblivit och Rodgers själv 2012 pratade i termer som ”Visa mig tålamod och jag ska visa er resultat. Ge mig tre år, låt oss se var vi är då.” Nu ska 2015 snart bli 2016 och Liverpool har såväl Crystal Palace som Leicester framför sig i tabellen, man är vinstlösa i Europa League och man pressades nyligen till straffar av Carlisle hemma på Anfield i Capital One Cup. Så vad ska man säga? Några resultat är svåra att motivera en fortsättning med.

Å andra sidan ska man såklart se till vad Brendan Rodgers de facto haft för material att jobba med, för kom ihåg: få är de värvningar som nordirländaren själv handplockat. Det är i stället FSG:s ihopplock till något slags värvningskommitté som basat över de flesta transfers under Rodgers tid.

Danny Ings, Rickie Lambert, Mario Balotelli, Dejan Lovren, Mamadou Sakho och Roberto Firmino är bara några av alla spelare som plockats in under Brendan Rodgers tid (och ska vi vara rättvisa några av de absolut mest namnstarka också) och helt ärligt? Är det någon som på riktigt förväntar sig att värvningar av den här kalibern ska ta Liverpool till någon ny nivå? Är det någon som tittar på Liverpools trupp den här säsongen och ser ett topplag?

Man gjorde en alldeles fenomenal säsong 2013/2014, men mycket av det årets framgångar gick att tillskriva Luis Suárez – en spelare som verkligen håller yppersta världsklass -, hans lekkamrater Raheem Sterling och (en relativt skadefri) Daniel Sturridge samt en Steven Gerrard som kramade ur det sista han hade på inhemsk toppnivå.

En av dessa fyra spelare är kvar och det är dessutom med ett skadehelvete modell grövre i bagaget sedan dess.

Så vad har man egentligen kunnat förvänta sig? Ett kvalitetsdropp? Ja, och det är ju precis vad man fått. Liverpool är inte bättre än ett mittenlag i Premier League, så varför hänga tränaren?

Hade det varit Rodgers som ensamt ansvarat för import och export av spelare hade jag mer förstått klubben. Men Liverpools filosofi att sälja toppspelare för jättemycket pengar (Torres, Suárez) och ersätta med betydligt fler, men alldeles för dyra och inte alls lika bra spelare har visat sig bara vara ytterligare ett virus och inte ett botemedel i sjukdomen som varit ”Post två Champions League-finaler på två år”-relaterad.

Så varför fick han då gå? Tja, jag tror absolut att 6-1 borta mot Stoke i fjolårssäsongens avslutande match spelade in, jag tror de svaga cupresultaten i inledningen av denna också gjorde det, men framför allt var det bristen på tålamod som till slut tröt, påhejad av supportrar som också ruttnat. Den moderna fotbollen har inte tid att vänta och ser man till att tränare med dryga fyra år i en och samma klubb är med på listan över de 10 tränare i Europas högstaligor som varit på sin respektive post längst av alla börjar man förstå att dryga tre år är ganska lång tid. Med så svaga resultat som Liverpool visat upp det senaste dryga året är det nästintill en evighet.

Klopp då? Är han rätt man? Tja, med tanke på att det snackats såväl Manchester City som Bayern München om den karismatiske tysken så är det ju i alla fall inget fel på hans aktie. Och med tanke på hur han tog såväl Mainz som Borussia Dortmund från en nivå till en helt annan är det ”rätt” typ av tränare för Liverpool. Jag tror till exempel han är ett mycket bättre val än en Carlo Ancelotti, som snarare är en högsta nivå-tränare som ska jobba med högsta nivå-spelare.

Han är fenomenal i att lyfta spelare, han är oerhört lätt att älska för supportrarna och han skulle förmodligen få vissa spelare som till ett Brendan Rodgers-styrt Liverpool hade tackat nej att tänka ett varv extra. Jürgen Klopp är en tränare man som spelare garanterat vill jobba med.

Men att trolla med knäna kan inte ens den gode Klopp. Skulle tysken ansluta till Anfield och Melwood i dagarna skulle det naturligtvis bli ett lyft för både klubben och ligan. Men någon autobahn till en Champions League-plats eller en titelstrid nästa säsong? Nej. Verkligen inte. Bara att glömma.

Liverpool är inte bättre än vad tabellen och cupresultaten visar, så enkelt är det bara. Men det Klopp skulle kunna göra, om han nu kommer, är att få spelarna att tro att det är precis det de är, och bara framtiden vet hur långt det kan räcka. Tittar vi tillbaka på Jürgen Klopps tränarkarriär så har det räckt ganska så jävla förbannat långt förr.

Här ska vi inte titta bort.

Det finns många anledningar till att älska den apenninska halvön. Jag har till och med gjort det till en hjärtesak – att tala mig varm om landet. Maten, vinet, havet, värmen, språket. Italien, vars kultur skiljer sig så mycket från vår, eggar oss. Vi drömmer om att sitta på en vingård i Piemonte, äta pasta med färskhyvlad tryffel och sippra på ett ungt Barolo. Vi småler kärleksfullt när Bo Hagström doppar en bit färskt bröd i nypressad olivolja. ”Drömmen är att köpa ett hus i Italien”.

Vi pratar dock sällan om det negativa som också präglar landet. Jag syftar inte på maffia, korruption och rekordhög arbetslöshet. Jag vill belysa den sorgliga manschauvinismen som ofta dominerar det italienska samhället. Inte minst inom idrotten. Visst, italienarna älskar sina Federica Pellegrini, Carolina Kostner, Flavia Pennetta och Valentina Vezzali. Men är det på grund av idrottsprestationerna eller de vackra kropparna?

Klar favorit är att fokus ligger på bröst och rumpor. Jag har ingen undersökning i ryggen men talar av erfarenhet.

Den italienska fotbollen har överlevt sju svåra år och Serie A håller på att passera England i Europa-rankingen. Det blåser för första gången på länge lite medvind. Tyvärr är det en medvind som inte fångat tjejerna. Tvärtom.

– Vi riskerar att bli bortsprungna av de andra länderna som har utvecklats i rasande takt medan vi står och stampar, säger Hellas Veronas svenska keeper Stéphanie Öhrström. Hon är upprörd. Det italienska fotbollsförbundet har precis bötfält samtliga spelare i Hellas och Brescia för att ha protesterat mot orättvisorna med en hemmagjord banderoll. Budskapet? ”Vi känner oss orättvist behandlade”.

Carlo Tavecchio är ordförande i det italienska fotbollsförbundet. Han kallade damfotbollsspelare för ”handikappade” förra året. Tavecchios kollegor tycker att damer borde sluta spela fotboll och istället stanna hemma, föda barn och röra runt i ragun.

– Nu räcker det, jag är trött på att ge pengar till de här 4 lebbarna, sa en av Tavecchios närmsta män, Felice Belloli, tidigare i år.

Uppförsbacken för italiensk damfotboll är monumental. Som om inte det vore nog står en köttmur av feta italienska män med en förlegad, hemsk kvinnosyn i vägen.

Något måste göras. Inget drastiskt, våldsamt som att utplåna alla italienska gubbar från jordens yta. Men vi får inte titta bort när detta sker.

Forza Steffi!

Det är dagen efter Malmö FF:s första hemmamatch i Champions League och vi kan väl konstatera att matchen bjöd på ungefär noll överraskningar. De himmelsblå supportrarna visade återigen upp sig från en fenomenal sida, det var ett helt galet tryck som ackompanjerade Ola Wenström och gänget i Viasats studio strax innan avspark och ljudkulissen stod upp bra en lång stund in i den första halvleken.

Den avtog dock så sakta i takt med att det vi alla visste på förhand visade sig allt tydligare i spelet: klasskillnaden. Real Madrid slår Malmö FF 99 av 100 matcher och det här var aldrig ens nära att bli den där hundrade gången. Det pratades på förhand om att bortfallen på ordinarie mittbackarna Pepe och Sergio Ramos var kännbara avbräck, men låt oss vara ärliga. Spanjorerna hade kunnat ställa upp med Rasmus Bengtsson och Kari Arnason som mittlås, det hade slutat på samma sätt ändå. Dessutom saknade marängernas startelva tongivande spelare som Gareth Bale, James Rodriguez, Marcelo och Luka Modric.

Det blev inga tennissiffror, men det blev heller aldrig spännande. Malmö skrapade inte ihop ett enda farligt avslut på mål och Ronaldos två pytsar på tre chanser räckte för att en stabil dag på jobbet skulle generera målrekord och tre poäng. Det är dock nu de riktigt realistiska chanserna på poäng väntar för Malmö FF. Ett dubbelmöte med Shakhtar Donetsk och jag ser det absolut inte som någon omöjlighet att Åge Hareides mannar kan ordna minst tre poäng på dessa matcher och på så sätt koppla ett jättegrepp om tredjeplatsen.

En sådan skulle ju nämligen generera en plats i vårens Europa League-slutspel och där, gott folk, kan vi tala om på förhand ovissa matcher!

Ni som var med mig och Thomas under premiäromgången minns att det bjöds på såväl slakter som ställningskrig, rejäla skrällar och svintighta 0-0-matcher. Europa League är som en godisbutik, ingen gillar alla sorter, men där finns något för alla. Exakt alla!

Ikväll är jag lite extra nyfiken på hur de nordiska lagen ska reagera på sina inledande succéresultat. Både Midtjylland och Molde tog imponerande segrar, medan Rosenborg klarade krysset borta mot St Etienne. Idag väntar fjolårsfinalisterna Dnipro för Trondheims stolthet, medan Petter Andersson, Kristoffer Olsson och resten av Midtjylland åker till Belgien för batalj mot Club Brügge. Molde välkomnar Ajax till ett höstruggigt Norge.

Utöver dessa matcher är det såklart två riktiga munsbitar i Grupp L, den finfina Grupp L, där det krisande Augsburg tar emot Partizan med den stekhete skyttekungen Aboubakar Oumarou i spetsen. AZ, med svenskarna Mattias Johansson och Mujo Tankovic, ska försöka spräcka poängnollan hemma mot Athletic Bilbao och det känns på förhand som att det kan bli öppna spjäll i Alkmaar!

Men sen, herregud, finns det hur många andra pärlor som helst! Dimitar Berbatov ska visa det pånyttfödda Borussia Dortmund att han fortfarande har torrt krut i bössan, Napoli tar sig till Polen för en högriskare mot Legia, Lazio bjuder in St Etienne till Olimpico och Tottenham, som verkligen hittat in i den här säsongen nu, åker till Monaco.

Liverpool, denna eviga gåta till fotbollslag, ska försöka lägga Wilbachers Sion på rygg hemma på Anfield och det ska bli spännande att se om den pressade Brendan Rodgers ställer ett lika reservbetonat lag på benen som han gjorde i den inledande gruppspelsmatchen mot Bordeaux.

Eurosport 2, Kanal 9, Kanal9Play och Eurosport Player täcker hela rasket – tutto balutto! – och på den sistnämnda plattformen – Eurosport Player – hittar ni mig och Thomas ikväll från 18.45. En highlightsfeed, två headsets och 24 matcher. Pukorna ska dåna! Come and join the funtrain!

Imorgon möter Juventus spanska Sevilla i Champions League. En viktig match på många sätt. Med endast fem poäng på de inledande sex omgångarna av Serie A är krisen ett faktum. Juventus har inte råd med snedsteg, oavsett hur små de är. Den gamla damen står under ständig bevakning, alla rörelser synas. Varje dag är en prövning.

Med de förutsättningarna måste man fråga sig hur fan Martin Caceres är funtad? Hur tänkte han när han tog sig en måndagsbläcka, hoppade in i sin Ferrari och tryckte gasen i botten. Man kan ha otur ibland när man tänker. Men fylla-Ferrari en måndag, 48 timmar innan en Champions League-match? I DET HÄR prekära läget?

Repressalierna rent juridisk blev inte så farliga. En fotbollsmiljonär klarar sig utan körkort och 1000 euro är en piss i Mississippi. Kanske kommer Caceres sakna sin Ferrari som kommer att beslagtas i 180 dagar, vad vet jag. Det må råda harmoni i truppen, som coach Allegri påstår, men signalerna som Caceres skickar till de 30 miljoner Juventusfans som bor i Italien är alarmerande.

För mig handlar det inte så mycket om etik och moral. Jag förstår såklart även den biten. Som supporter reagerar jag på respektlösheten. Mot lagkamrater, arbetsgivare men framförallt de som i slutändan betalar en del av hans lön, som är med i vått och torrt; fansen. Detta var en oförtjänt lavett, fegt utdelad medan de sov.

Caceres måndagskväll och notte bianca var det sämsta som kunde hända Juventus just nu.

Jag hoppas president Andrea Agnelli kräver honom på höga böter och att fansen kraftfullt berättar vad de tycker om hans beteende. Sedan har jag en liten önskan. Jag vill se tifoso numero uno, Gigi Buffon, ge igen för 30 miljoner Juventus-fans. Låt hans maffiga högerlabb flyga genom luften i en jävla fart för att sedan landa tungt på Caceres lena kind. Boom!

Skärselden har talat. Napoli till paradiset, Juventus rätt ner i helvetet.


På väg till universitetet passerade jag alltid Dante Alighieris hem. För en nyfiken student i språkhistoria var mötet med casa Dante till en början en mental pärs. Jag vet inte om ni hört talat om Stendahls syndrom? Det är en psykosomatisk sjukdom som drabbar människor som fått en för stor dos konst och historia. Det var den franska författaren Marie Henri Beyle (a k a Stenhdhal) som under ett besök i Florens på 1800-talet drabbades av yrsel och hjärtklappning. Han skrev om det och syndromet började sedan studeras. I Florens har man idag en egen avdelning på akutmottagningen där man dagligen tar emot förvirrade, oroliga turister.

Jag har personligen insjuknat i Stendhal under min tidiga sejour i Florens. Min historielärare Guido tog hand om mig och lärde mig några knep hur jag skulle hantera den storslagna renässansstaden. Regel nummer ett: Vetgirighet.

En annan person som fått smaka på Stendhals yrselsymptom i Florens är Sinisa Mihajlovic. Därför var det knappast förvånande när han under en presskonferens som Samp-tränare anlände med Dantes gudomliga komedi i handen och började citera den 26:e sången.

– Jag har inte läst hela den gudomliga komedin och jag kan den inte utantill som Begnigni, men jag blev berörd av den 26:e sången när Dante talar med Odysseus om hur han försökte övertyga sina mannar att ta sig bortom Herkules pelare, att marschera mot det okända. Han kallar de sina bröder.

Herkules pelare vid Gibraltar var en symbol för den då ”kända världens slut”. Sedan läste Mihajlovic en bit av sången för journalisterna på plats och summerade sitt syfte.

– Jag skulle vilja att mitt lag också tog sig bortom det kända, det bekväma. Jag vill att spelarna är ambitiösa och aldrig blir nöjda över att ha nått ett mål. Jag vet inte var våra ”Herkules spelare” står men jag vet däremot att jag vill ta mig bortom dem. Vi måste utmana våra begränsningar

Dantes epos var långt mycket mer än helvetet och paradiset. Den beskriver medeltidens politiska klimat, hur man såg på världen och dåtidens moral och etik. På många sätt skiljer Florens anno 1300 väldigt lite från det moderna samhället. Dante kan fortfarande upplysa oss.

– Den som börjat förbereda min begravning kommer att ångra sig, sa Max Allegri efter förlusten på San Paolo.

– Fotbollen är bestialisk emellanåt men jag är inte orolig. Vi gråter inte, vi reser oss.

Det bor en liten Dante även i Max Allegri. Han är ju trots allt från Florens satellitstat Livorno. Men om han vill ta Juventus från helvetet borde han nog lägga Dantes vulgärlatin åt sidan och istället studera Niccolò Machiavelli inför stundande utmaningar.

– Jag föredrar att vinna fult framför att förlora vackert, sa Fabio Capello till la Gazzetta dello Sport i veckan. Han syftade på Inters fem raka segrar och visst har han rätt. I slutändan handlar fotboll om att vinna och om hundra år kommer ingen minnas silvermedaljören som underhöll.

Il fine giustifica i mezzi. Så är det, è così. Ändamålet helgar medlen. Max Allegris flyktväg är utstakad. Via Machiavelli innan en ny prövning i Dantes skärseld väntar.

Samtidigt som Fifa-gate nått letat hela vägen till högsta hönset börjar också det historiska perspektivet breddas. Att mutor styrt fotbollen vet vi. Hur länge de gjort det? Det kanske vi aldrig får reda på. Inte heller omfattning. Klart är att det handlar om miljardbelopp. Att mästerskap köpts och att korruptionen är utbredd.

Vad händer nu? Ryssland kommer såklart få arrangera VM, egentligen oavsett hur illaluktande skiten som grävs fram är. Putin är en mäktig man. Det räcker så men det finns också exempel som nästan till 100% garanterar VM i Ryssland. Med tre år till OS i Salt Lake City 2002 stod det klart att mutor använts men Salt Lake fick fortfarande arrangera sina spel.

La Gazzetta dello Sport bevisade för några år sedan att EM 2012 köptes av polacker och ukrainare. Italiens dossier var överlägsen samtliga konkurrenter men världsmästarna i korruption förlorade ändå matchen, på sin hemmaplan så att säga.

Frankrike 98 med sina fonder, japaner och sydkoreaner som enligt Lennart Johansson skålade i champagne redan kvällen innan rösträkningen, Tyskland 2006 med stark nya zeeländsk prägel och såklart Sydafrika 2010. Det är en smutsig värld det här, mycket svår att älska när man ser vilka som styr den.

Senast ett mästerskap flyttades var 1986 då Colombia drabbades av en fasansfull jordbävning. Mexiko var redo då och frågan är om inte skalvet som just nu skakar om Fifa i slutändan fäller Qatar. Ryssarna sover likt japanerna gott. Faller dock Blatter snabbt och lyckas man bevisa mutor kan nog amerikanerna hoppas. Och för all del resten av världen.

Glenn Strömberg lever ett liv mitt i språnget men tar sig ändå alltid tid för en av sina stora passioner – travet.
På söndag har hans häst Tobin Kronos chansen att kvala in till det Italienska derbyt. Något han följer med stort intresse.
– Jag har varit lite orolig. Han kanske inte äter bra, det kan bli komplikationer men jag har lyssnat varje dag med skötarna som är med och allt har gått så jäkla bra alltså, säger Glenn Strömberg.

Jag får tag på Glenn Strömberg när han är mitt i steget, på språng mot ett av sina många uppdrag. Han svarar med andan i halsen.
– Kan du ringa upp om tio minuter? Jag har precis kommit till Borås och min väska försvann på vägen så jag var tvungen att köpa nya kläder. Om 30 minuter har jag en affärsmiddag.
I helgen ska han kommentera matcher i Premier League och dagarna som följer Champions League. Trots ett pressat schema lyckades han alltså klämma in ett möte i Borås.
– Jag gör lite affärer med en familj som ägde halva Atalanta när jag spelade där. Vi håller på med hybridgräs.
Hybridgräs? Många frågor poppar upp i mitt huvud men jag avstår från att ställa dem. Jag föreslår istället att vi hörs en annan dag för att prata trav, men en avtalad tid är en avtalad tid för Glenn Strömberg.
– Äsch, ge mig bara tio minuter att fräscha upp mig. ‘

”Svårt att förklara hur underbar sporten är”

– Det är svårt att förklara för folk som inte är inne i travvärlden hur underbar den här sporten är. För mig har den alltid varit en viktig del av livet. När jag blev proffs i Italien var travet ett sätt att hålla mig uppdaterad på allt som hände hemma i Sverige. Jag hade väldigt fin kontakt med polare där hemma tack vare hästarna. Det var liksom snack varje vecka och och man kunde passa på att fråga om livet i stort. Hur de levde och hur allt fungerade. Travet var den gemensamma nämnaren.
När Glenn Strömberg börjar prata trav märker man att det är hans hemmaplan. Att travet har betytt mycket för honom genom åren.
– Alltså jag gillar ju att vara i den här miljön. Jag började ju redan 82-83 på Viksberg. Sen gillar jag spelet också. Jag tycker man får ut väldigt mycket av en travkväll.
– Jag har varit i England och gått på operor, teatrar och en massa fina föreställningar. Men med travet finns dessutom möjlighet att vinna så även den biten tycker jag är rolig. Men speciellt när man är på plats även om jag sitter en hel del framför datorn och stramar lopp.

”Jag och Daniel har en fin kontakt”

Tillsammans med bland andra spelexperten Daniel Olenklint äger han den italienskfödda hästen Tobin Kronos. Travintresset hade legat på is under några år men det blossade upp rejält när han köpte in sig i tre travhästar tillsammans med Olenklint. Och i helgen springer Tobin Kronos kval till det italienska derbyt.
– Jag och Daniel har fått en jättefin kontakt. Vi kände inte varandra för två år sedan. Nu är det vi som snackar mest. Vi rings mer eller mindre var tredje dag. Sen lär jag mig väldigt mycket också för han har ju varit med mer de senaste åren. Jag tittar ju liksom på trav varenda dag.
– När jag flyger söker jag upp en lounge och tar upp datorn, slår på trav. Sen kommer jag till hotellet, äter något sen tittar jag på trav igen. Ibland smågluttar jag bara och ibland lite mer rejält till exempel om det är lite vassare lopp typ V75.
– Daniel har varit en inkörsport tillbaka till travet för mig. Sen är vi också ganska lika. Som inför ett lopp i somras. Det var första gången barfota fram och spår 1 för Tobin. Vi hade aldrig öppnat innan. Då kände jag att det bara pirrade i mig. Jag frågade mig, vad fan sitter du är nervös för, njut istället!? Jag sa till Daniel efter loppet att jag nästan mådde fysiskt dåligt. Jag tror att det också är lite så när man varit med länge. Vi är jävligt glada när det går bra, för det ska man vara, men samtidigt vet man att det kan åt skogen veckan efter.

Gillar att det aldrig skyndas på

De andra två hästarna som Strömberg köpte i samma paket som Tobin Kronos är Twinkle och Tudor Kronos.
– Twinkle gick mycket bättre än vi trodde sedan sparkar han till sig i hagen och är borta tre-fyra månader. Stefan hade sagt att han var lite lång och gänglig men att han skulle växa till sig och bli bättre om ett år. Att han inte riktigt var klar. Sen plötsligt gör han ett sånt lopp. Jävlar tänkte man, då är han med i matchen också. Men så händer det.
– Sen har vi Tudor som Stefan trodde skulle bli bäst av de alla. Han hade bäst förutsättningar. Men han har lite småproblem, absolut inget större men behandlingar i något knä och så där.
Det är tydligt att han hyser en stor respekt och att kemin med för demontränaren Stefan Hultman är perfekt.
– Ta bara Tudor som exempel. Då är Stefan så himla bra. Då skyndas det aldrig på. Det gillar jag. Hästarna ska vara bra längre fram. Få långa karriärer så att säga. Samtidigt ska de vara med om de är framme i årsloppen, självklart, och den avvägningen tycker jag Stefan gör riktigt bra. Men det är ju aldrig så att de körs hårt som tvååringar för att de ska vara med direkt.
– Jag har varit ute på Menhammar ett par gångar och jag måste säga att jag trivs toppen i den miljön. Vi åker ut och sätter oss med en kopp kaffe sen går vi till den legendariska backen och ser när hästarna kommer frustandes upp i sina led. Det är mäktigt när man kommer så nära. Sen tar vi oss en liten panino och gaggar lite trav och lite fotboll.
”Jag har varit lite orolig”

Mitt i samtalet tappar jag Strömberg för ett ögonblick. Han gastar något till någon och jag tänker att samtalet är över. Han vill dock fortsätta prata. Nyfiket frågar jag om Tobins transport ner till Italien.
– Jag har varit lite orolig. Han kanske inte äter bra, det kan bli komplikationer men jag har lyssnat varje dag med skötarna som är med och allt har gått så jäkla bra alltså. Han mår hur bra som helst, han är hur cool som helst, visar ingen tendens till något negativt. Äter precis som han alltid gjort, dricker som en vanlig dag på Ekerö. De stannade en natt i Malmö och idag kom de fram till Montecatini i Toscana.
Montecatini?
– Ja jag blev lite överraskad för jag minns när jag var på träningsläger där med Atalanta en gång i tiden. En kväll var vi ute och promenerade och plötsligt kom vi förbi en stor hästgård. Vi gick upp och käkade en panino och tittade lite på hästarna. Då hade man ju aldrig kunnat ana att man en gång i framtiden skulle ha en häst som gjort resan från Italien till Ekerö och sen till Montecatini. Otroligt faktiskt. Det är tydligen en dansk som äger gården där.
Hur ser förutsättningarna ut inför lördag?
– Jag har fått travprogrammet och det är svårt att veta exakt hur bra motståndet är. Den andra svensken som är med ser vass ut. Han har spår 6 vi spår 7. Det verkar som att det är 2-3 hästar som gått ganska bra på slutet och vunnit hyfsat med pengar. Spåret är si så där men motståndet känns tuffare i de andra kvalgrupperna faktiskt. Det hade kunnat vara värre.
– Sen är det ju så att tolv hästar går till final i år. Plus två! Det är något räkningssystem som jag fortfarande inte begripit mig på . Han har fått en siffra som är 20 där och det kommer liksom inte räcka för går tolv dit blir det någon med bättre nummer. Så gratisplatsen är nog bara att glömma. Jag kopierade alla papper igår och ska reda ut exakt hur det ligger till med det där. Jag har lite tid till det imorgon förmiddag.
”Det är så jävla roligt”

Mycket talade för att stjärnkusken Örjan Kilström skulle köra finalen, men avstå kvalet. Så blev det inte.
– Örjan bestämde sig för att köra kvalet också. Att han åker ner och kör redan nu är så jävla roligt. Han hade ju någon superhäst som han skulle köra här hemma men han gillar Tobin uppenbarligen.
Jag hör fler och fler röster i bakgrunden och Strömberg pratar nu med mig och några till samtidigt. Vi börjar avsluta.
Själv då, åker du ner?
– Är han i final så åker jag dit direkt. Det är ju passande nog landslagsuppehåll så jag är ledig. Fast ärligt talat så hade jag nog åkt ändå.

Det går naturligtvis att prata om hur het Allsvenskan är inför premiären, när inte någon dröm grusats och allt fortfarande är möjligt för samtliga deltagande lag. Det går också att tycka landets högsta serie glöder som bäst när solen värmer som mest och folket i bar über på läktaren under vissa underbara matcher är i majoritet.

Men den enda sanna tiden då Allsvenskan verkligen har 40 graders feber är nu. När sommar blir till höst, när kvällssol blir till elljus. När öden ska bli just öden, när historia ska skrivas, när huvuden ska rulla och när den sista strimman av hopp ska blåsa ut. När pokalen ska lyftas och tårar falla. Hävdar man något annat ljuger man.

Så ta ett djupt andetag, blunda och försök njuta av käftsmällen som den allsvenska bastun nu ger dig.

>>>>>>>

Toppstriden ser av allt att döma ut att bli ett trehästarsrace. Logiken i andra experters (kallar jag mig i detta nu för expert?) uttalanden senaste dagarna har fått sig en prövning då många menar att Malmö FF är med i kampen om guldet, men Elfsborg är, efter måndagens förlust mot Örebro, det inte. Och detta alltså trots att Elfsborg ligger före MFF i tabellen. Nja.

Personligen räknar jag inte bort någon av dem från medaljerna, men att Elfsborg eller Malmö skulle ta in sju, åtta och nio poäng på inte bara ett eller två utan hela tre lag ser jag som föga troligt. Tre lag som dessutom imponerar oerhört vad gäller dagsform.

Bäst av alla tycker jag AIK ser ut. Man har precis satt ett nytt klubbrekord i antal raka segrar (åtta stycken) och man har till vårens fina hemmafacit dessutom börjat addera segrar på bortaplan. Henok Goitom och Nils-Eric Johansson har prickat toppformen, men kanske ännu viktigare är att flera av de spelare som det hackades ganska friskt på under våren nu har kommit till sin rätt. Då tänker jag kanske framför andra på Dickson Etuhu, Haukur Hauksson och Fredrik Brustad.

Nu är Etuhu avstängd, men Anton Salétros tycker jag bara sett bättre och bättre ut ju mer han fått spela och Andreas Alm verkar trots en brinnande guldstrid inte dra sig för att ge sina unga spelare stort ansvar och mycket speltid.

Vad gäller IFK Göteborg är det defensiven som talar för att det blir guldpytt på Kamratgården. Det är en jävla betongmur framför Alvbåge och 13 insläppta på 24 matcher tycker jag talar för sig själv. Hos Peking är det lite tvärtom, där försvarsspelet aldrig riktigt ”stått ut” under säsongen, men där offensiven varit sprudlande, påhittig, fartfylld och produktiv. Elva mål framåt på de fyra senaste matcherna är starka papper och med såväl Kujovic som Nyman i absolut toppslag så ser IFK Norrköping otroligt starka ut. Men hur är det nu? En offensiv vinner matcher, en defensiv vinner en serie?

För Göteborgs del har jag svårt att se dem tappa någon mer poäng på hemmaplan, i de tre sista hemmamatcherna väntar Sundsvall, Halmstad och Kalmar. Det är i bortamatcherna det kommer avgöras och då i synnerhet imorgon mot Elfsborg och i den förmodade guldmatchen på Friends Arena i den näst sista omgången. Vad gäller Gnaget så är jag inte orolig över att man kommer tappa fokus i de hypade matcherna framöver, det är matcher som kvällens (mot Sundsvall) och Halmstad på bortaplan som kommer kräva AIK:s fulla uppmärksamhet. Löser man dem, de redan ”klara” segrarna, så ser jag inte hur AIK ska kunna missa att vara med i toppen hela vägen in i kaklet.

Norrköping får trots allt gälla som outsider. Man har både Elfsborg och Malmö FF kvar på bortaplan, men det är å andra sidan i slutet av serien när motivationen månne flugit sin kos för de båda förhandsfavoriterna. Dessutom spelar Peking fem av de sex avslutande matcherna på konstgräs.

>>>>>>>

I andra änden av tabellen är det minst lika spännande. Kalmar och Bajen sjunker som stenar i tabellen och Örebro har till slut börjat spela som det lag många höll som årets stora positiva överraskning inför säsongsstarten. Räddningsplankorna blir Halmstad, som ser helt bedrövliga ut, och Åtvidaberg, vars säsong vart en enda lång, temposvag 1-1-match. Så det är kvalplatsen dessa tre tillsammans med Falkenberg och Sundsvall slåss för att undvika.

Bajen har både Åtvid och Halmstad kvar och ska absolut kunna lösa detta, men vindarna som blåst på Söder den senaste tiden är rejält snåla. För första gången känner Nanne av hur det blåser i en storklubb och trots att han såklart slår ifrån sig detta som nonsens så påverkas han. Det vet jag. Spiralen är som det så fint brukar heta negativ just nu och skulle man tappa poäng, än värre förlora, mot Gefle ikväll – ett lag som kan spela hur avslappnat som helst och som efter landslagsuppehållet lagt både Helsingborg och Djurgården ganska enkelt på rygg – så är derbyt mot AIK på söndag så ångestmaxat att jag knappt vet om jag kommer palla att kolla.

Jag tror dock det blir Kalmar som till slut landar på kvalplatsen. Falkenbergs trend är att de ändå tar sina segrar här och där, medan Kalmar verkar glömt hur man vinner en match. Dessutom har Peter Swärdhs lag Örebro, Blåvitt och Malmö FF kvar att möta på bortaplan. Men kan man slå Halmstad ikväll (annars har man inte i Allsvenskan att göra) och Marcus Antonsson fortsätter att peta in sina bollar så kan det här ändå sluta i dur för Kalmar.

>>>>>>>

Tre säsonger som redan är ”över” är Djurgårdens, Häckens och Helsingborgs. Det blev aldrig mer än nästan. Djurgården ska givetvis ha den största av eloger för sin säsong, där man fått ihop 15 (?) nyförvärv till ett homogent lag som gick obesegrade i 15 (!) matcher. Men då den sviten tände hoppet om en kamp ända in på målsnöret om Lennart Johanssons pokal så kan jag inte förbise känslan av pyspunka nu när till och med Europaplatserna känns ljusår bort.

Detta tyckte jag märktes oerhört tydligt i lagets insatser mot både Gefle och Malmö senast. Man lider och blöder inte längre, man kastar sig inte fram och offrar en hörntand på samma sätt som tidigare. Man är inte tillräckligt resoluta och i duellspelet runt egen box såg man stundtals både tafatta och juniormässiga ut.

>>>>>>>

Någon som agerade helt tvärtom i den där matchen, Djurgården-Malmö alltså, var Franz Brorsson. 19-åringen kastades in i hetluften efter att Rasmus Bengtsson utgått skadad i den första halvleken och herre min skapare vilken jäkla diamant Malmö sitter och trycker på i Brorsson. Stor, stark, snabb, kompromisslös, spelskicklig och lyhörd. Det var första gången jag såg honom live och han tog mig verkligen med storm. Och så namnet. Franz! Brorsson!

>>>>>>>

Gå nu och se så många allsvenska matcher ni bara kan innan säsongen är över och månader av mörker, kyla och suspekta La Manga-läger väntar. Ty den sprakar, glittrar, glänser och glöder! Vilka vinner guldet? Vilka åker ur? Vem blir hjälten? Vem blir syndabocken? Jag vet inte, ingen vet ju för fan någonting det här året (förutom Thomas Wernerson då, som vet att Elfsborg till slut ”tar det”), men jag tänker inte vara någon annanstans än mitt i den kokande allsvenska bastun när det nu avgörs!