När sorgen var som värst blev lagandan som störst.
Mitt värsta fotbollsminne är också det vackraste.
Jag minns exakt var jag var den där dagen. Det är så längesedan nu att det var på en sådan där telefon med en snurra med siffror på som det ringde. Den ljusgula i köket.
Mamma svarade och ropade att det var till mig.
Jag gick dit och tog luren, det var lagledaren för mitt fotbollslag i andra ändan.
"Anna, sätt dig ned en stund."
Sedan sa hon något som inte gick att ta in.
Vår tränare var död.
På vägen hem från vår träningsanläggning kvällen innan hade vår tränare kört av vägen med sin motorcykel. Skadorna var så illa att han senare avled på sjukhuset.
Två av hans systrar spelade i klubben och han var tillsammans med en av spelarna i A-laget.
Hela fotbollslaget blev lamslaget.
Seriespelet hade just börjat, vi hade en viktig match i cupen några dagar senare.
Helt plötsligt kändes allt det där fullständigt oviktigt.
Fotbollen spelade inte längre någon roll.
***
Jag minns känslan, ont i magen och ångest, när jag senare samma dag skulle åka ned till klubblokalen. Träningen var inställd och i stället skulle vi ha en samling med laget.
Jag hade hellre varit kvar hemma och gråtit i min ensamhet.
Det blev en oerhört sorglig men också stark och väldigt varm kväll. En präst var på plats och tillsammans med honom pratade vi om det som egentligen inte gick att prata om.
Tårarna rann som duscharna i omklädningsrummet, men samtidigt fanns det något så varmt i den där klubblokalen att jag alltid kommer ha den stunden med mig.
Att det ett par dagar senare kändes fantastiskt skönt att mitt i allt det svarta och sorgliga kliva ut på fotbollsplanen och träna igen kan låta kallt.
Men det var en sorts befrielse att tillsammans igen göra det vi var tillsammans för att göra - spela fotboll.
Inte det att vi inte sörjde, för det gjorde vi - mycket och länge - men det var som om fotbollen hjälpte oss att hantera den krissituation vårt lag och vår förening hamnat i.
På planen gick det att, just där och då, koppla bort det fruktansvärda som hade hänt. Det blev ett andrum som vi tillät oss att ha.
Samtidigt som vi vid sidan om fick en laganda starkare och större än någonsin tidigare, där vi stöttade, tröstade och hjälpte varandra.
Det är på sätt och vis ett av mina värsta men också vackraste fotbollsminnen.