Engagemanget och viljan att hjälpa hos sydsvenskarna är makalös. Det välkomnas, bres mackor, samlas in, visas rätt, skjutsas och hämtas och tolkas. Hem och famnar öppnas. Trycket på Migrationsverket är naturligtvis hårt, men handläggare och stödpersonal gör ett fantastiskt jobb. Stöd, mat och tak överhuvudet trollas fram mot alla odds.
Problemen kommer, som så ofta, sen. När ansökningarna ska behandlas, permanenta bostäder hittas, asylsökandes limbo ersättas av en vardag och en framtid. Allt det där som halkar ohjälpligt efter i virvel- vinden av nyanlända som, naturligtvis, behöver omedelbar hjälp.
För parallellt med mottagandet krävs långsiktiga lösningar.
Att välkomna med kaffe och mackor vid tåg och färjor är utmärkt, och en viktig markering. Men vem ringer och vill ta en kopp kaffe om ett halvår? Att etablera sig i ett nytt land är svårt, speciellt om man kommer med svåra minnen i bagaget.
Hjälp och stöd de där första omtumlande veckorna är viktigt, men minst lika viktigt är hjälp med blanketter, pepp inför jobbsökande och någon att träna svenska med också om ett halvår, ett år, två.
Det finns många politiska hinder till integration - brist på instegsjobb, byråkratiska hinder för att översätta examina och erfarenheter som gör att även välutbildade och tidigare väletablerade nykommande går utan arbete, en exempellöst trög bostadsmarknad som drabbar inte minst nya svenskar, svenskundervisning som inte tar hänsyn till elevernas språkkunskaper, utbildningsnivå och läsvana, exemplen är många.
Men det finns också sociala hinder. Etablerade svenskar, också de som gärna talar sig varma om mångkultur och som just nu gör fantastiska insatser vid gränserna, är inget vidare på att leva som de lär.
Det sker inte medvetet, men vi umgås med de vi har omkring oss - släkten, arbetskamraterna, föräldrarna till barnens klasskamrater - och eftersom de där ställena för de flesta av oss är mer eller mindre helsvenska så är det också så vårt sociala liv ser ut.
Det är i mötet mellan människor man verkligen lär sig värderingar och sociala koder. Och det är i kontakten med gamla svenskar de nya verkligen får friheten att forma sina liv, fria från det förtryck som ibland tyvärr flyttat med till utanförskapsområdena. Därför behövs också praktisk, social integration - långt efter de där första veckorna.
Samtidigt måste vi vid sidan av att ta hand om de som kommer hit - och det ska vi naturligtvis, de är här och många av dem av mycket goda själ - komma ihåg varför de kommer.
Det är naturligtvis att lägga sordin på den varma, välkomnande stämningen att ständigt påpeka hur mycket större problemet är, men det är så lätt att tappa fokus. Förledas att tro att problemen på något sätt är över nu när ett par tusen flyktingar har tagit sig till Sverige, ett par hundra tusen till Europa.
Men stridigheterna i Syrien rasar vidare, Daesh begår fortsatt de vidrigaste övergrepp, situationen i Afghanistan har försämrats kraftigt när huvuddelen av de utländska styrkorna dragit sig tillbaka, Turkiet balanserar på randen till inbördeskrig.
Miljoner är på flykt, inom de drabbade länderna och i närområdet. Risken är påtaglig att miljoner fler kommer att följa.
Vi kan inte stå bredvid och se stora delar av Mellanöstern avfolkas, hur välkomnande vi än sedan är mot de få som lyckas ta sig hit.