När jag skriver detta är jag inte längre sociala medier-redaktör för SVT:s valwebb. Har återgått till att vara ”vanlig” reporter, om än en ”vanlig” reporter med ett mycket stort intresse för sociala medier.

Valwebb-redaktionen är upplöst, utvärderingsmötena och avtackningarna har avlöst varandra. Whiteboard-tavlan är inte längre fylld av kreativa idéer om politisk journalistik utan av orden ”Hämtas av allmän-TV”.

Vi har kunnat glädja oss åt fina slutomdömen utifrån, framför allt för tjänsten Valpejl, som bland annat nämns  i Medievärldens genomgång av innovativa inslag i valbevakningen. Kommunikationskonsulten Brit Stakston tycker att mitt första ”snackisar i sociala medier”-framträdande i morgonsoffan med KG Bergström blev ett symboliskt möte, ett uttryck för den förändring som ägt rum i relationen mellan den sociala webben och tradmedia.

Denna blogg har blivit en oregelbundet återkommande reflektion, läst av några hundra själar, gissningsvis specialintresserade av gränslandet journalistik och politik. Mest läst (och gillad) blev posten om ändringen av Valpejl-upplägget, flest läsare har det över huvud taget blivit när bemärkta nätpersonligheter spridit länkarna. Oerhört bildfattigt har det alltid varit, undantaget när min kollega My Rohwedder Street fångade en utrikesminister som var ute och cyklade.

Vad ska då hända nu då? är en vanlig fråga. Kommer SVT att sluta bry sig om de sociala medierna?

Det finns ett stort och ett litet svar på den frågan. Det stora svaret handlar om tjänster och titlar och pengar och projekt och nyhetsorganisation i omdaning. Där finns det ännu inget svar men många viljor och tankar. (Och en idé om att ekorre är ett mycket roligare namn än sociala medier-redaktör.)

Det lilla svaret kan jag emellertid ge direkt: nej, inte om jag själv räknas som en del av SVT. Jag kommer att fortsätta följa bloggosfären och vara aktiv på Twitter, och detta kommer också att göra avtryck i min journalistik.

(Och ibland också i andras! När min kollega Kicki Ahlm i fredags skulle göra inslag för Aktuellt om partisekreterarbytet hos Moderaterna tipsade jag om Sofia Arkelstens avtryck på den sociala webben – vilket Kicki fångade upp elegant.)

Jag tror vi nu befinner oss i en slags normaliseringsfas där sociala medier inte nödvändigtvis längre utgör Hot, Frälsning eller Utmaning för den traditionella journalistiken, utan blir en arena, kontaktyta och verktygsuppsättning bland andra.

Årets valrörelse blev nog den sista där man ställde frågan om de sociala mediernas genombrott. Nästa gång kommer det att kännas ungefär lika relevant som att fråga om SMS-teknikens genombrott. Många använder det, färre pratar om det.

Blev då årets val ett sociala medier-val? Tja, fråga de väljare som hittade sina valkompasser med hjälp av vänners länkar på Facebook. Fråga de politiker som fick ägna dagar åt att förklara ifrågasatta uppdateringar på Facebook och Twitter. Fråga Annica Holmquist vars ärende hamnade på löpsedlarna och i SVT:s slutdebatt efter att hennes dotter skrivit en bloggpost.

För mig blev det förstås ett sociala medier-val. Min roll som sociala medier-redaktör, där jag försökt kombinera ett klassiskt reporterskap med ett någorlunda nyfiket närmande till den sociala webben, har gett mig ett av de mest spännande halvåren i mitt yrkesliv. Från den inaskade starten i Turkiet till den turbulenta avslutningen på valnatten.

En erfarenhet är dock att jag gapade över för mycket. Jag blev både reporter och representant. Fick frågor och sökte upp frågor som egentligen skulle ha tagits av (eller lämnats över till) andra. (Ansvariga utgivare, reporterkollegor, redaktörer…)

En del av det jag tänkt testa hanns inte med. Jag hade funderingar på att göra åtminstone ett stort crowdsourcing-projekt, och kanske också försöka mig på en mer öppen form av dagsjournalistik, men sådant har fått skjutas på framtiden.

Om det är någon glädje så har idéerna inte försvunnit. Och de befinner sig inte i någon omedelbar motsättning till vad jag förväntas göra som reporter på Aktuellt de kommande månaderna heller. Så kanske…

Ett stort tack i alla fall till er som valt att följa Valda delar – och håll utkik; vi lär fortsätta ses både i TV-rutor och på den sociala webben framöver.

Jag hade egentligen tänkt skriva en eftervalsanalys om sociala medier men så blev jag kallad idiot på Twitter och vill nu i stället skriva något annat.

Bakgrunden:

En av mina arbetsuppgifter är att bevaka vad som händer kring valet i sociala medier, och berätta om detta i TV. Jag har till exempel gjort inslag i Rapport om kontroversiella Facebook- och Twitterkommentarer i samband med Ship to Gaza-stormningen, och skrivit webbartiklar om Twitter-flödena kring partiledarutfrågningar och slutdebatt.

I två liknande artiklar skrev jag i går kväll om de starka känslor som SD:s framgångar gav upphov till på Twitter.

Några av de tweets som citeras i artiklarna tog jag i dag också upp när jag i SVT:s morgonprogram berättade om (och visade upp) nätreaktionerna. Däribland följande tweet från författaren och journalisten Isobel Hadley-Kamptz:

”Bengt Westerberg sitter bredvid Bert Karlsson i svt:s soffa och myser om sd-resultatet. Det är alltså här vi är nu. Jag vill döda någon.”

Mitt TV-framträdande kommenterades på Twitter av Expressens sociala medier-redaktör Emanuel Karlsten:

”Just nu på SVT: @isobelsverkstad förklarar att hon vill döda någon (via @mickep2 ) #val2010″

På detta reagerar sedan Isobel Hadley-Kamptz starkt, vilket snart snappas upp av tidningen Resumé. Hon får också stöd från en annan twittrare som (kallar mig idiot och) skriver att citatet ”är taget ur sitt sammanhang och får en helt annan klang framför i svt. Det är ett oanständigt sätt att hänga ut folk”.

Ilskan är inte obegriplig och väcker viktiga och intressanta frågor om nätets offentlighet.

Sociala medier är inte privata meddelanden, men de är inte heller definitionsmässigt massmedier. Sociala medier används ofta som en privat kanal men får ibland en spridning av massmediala mått.

En jämförelse kan göras med bloggen Klamydiabrevet som i förra veckan nådde enorm spridning och blev enormt omdiskuterad. När Emelie Holmquist nu slutar blogga beskriver hon uppmärksamhetsexplosionen som något chockartat:

För mig är min blogg förstörd, i och med att den blivit något slags allmängods, där man i kommentarsfältet sprider både lögner, rasistisk propaganda och fula personangrepp, och jag vill inte skriva mer. För efter denna chock som denna anstormning i antalet läsare innebar känner jag att det inte går. Jag ville bara vara jag och ha min vanliga blogg och mina vanliga 0-20 läsare per inlägg. Men det blev inte så för jag råkade ta upp någonting som berörde folk.

Sociala medier brukar ibland beskrivas som många som pratar med många. Men för de flesta handlar det i praktiken om att prata med några få. Vänner och bekanta på Facebook. Tolv followers på Twitter. 0-20 läsare av bloggen. Steget till en massmedial offentlighet kan med rätta upplevas som avgrundsstort.

När tradmedier nu på allvar börjar skildra företeelser på den sociala webben så blir det här ett av de intressantaste frågetecknen. Vad ska vi berätta av sådant som människor – kanske – inte förväntat sig att få se i TV eller läsa i tidningen?

Alla söker vi förhållningssätt och gränsdragningar. SVT har ibland avstått från att publicera information som legat öppen i olika sociala nätforum, till exempel i samband med grova brott. Men i många andra fall alltså valt att publicera.

Som denna gång.

Vi ville berätta om reaktionerna på nätet efter valet. De starka känslorna kring SD-resultatet som (enligt min bedömning) var den mest tydliga reaktionen på Twitter under valkvällen.

Att illustrera detta med autentiska citat från tweets och bloggar kändes självklart. De konkreta citaten säger mer än all världens reporterformuleringar om ”starka ord”.

Den som twittrar skriver i ett rum som redan är offentligt, eller i vart fall potentiellt offentligt. Om man som Isobel Hadley-Kamptz har nära tre tusen följare (varav dessutom tolv valt att retweeta hennes inlägg) talar man redan till ett ganska stort antal människor.

Twitter är på så vis en offentlig arena. Det man skriver där läses inte nödvändigtvis av särskilt många, men det kan läsas av väldigt många.

Återstår frågan om yttrandet var ”taget ur sitt sammanhang och får en helt annan klang” i TV. Jag tycker förstås inte det. Jag skulle tvärtom säga att sammanhanget var relativt väl beskrivet: jag beskrev det som en av många starka känsloyttringar som kommit under kvällen och natten.

Jag tycker alltså att man kan försvara just denna publicering.

Men jag är samtidigt den förste att erkänna att gränsdragningarna inte är självklara. Och jag ser gärna mer diskussion om i vilka lägen det är befogat att plocka uttryck från den sociala webben till nyhetsinslag och morgonsoffor.

Det lustiga är att jag länge funderat på att skriva om den påpassade politiska journalistiken, långt före den gångna veckans digra tillskott av exempel.

Näst efter toppolitikerna torde ingen grupp vara så vaktad och nagelfaren just nu som de medier som själva ska nagelfara politikerna.

I veckan fick vi ett helt färskt exempel med Twitterstormen kring läkaren Jörg Teichert, vars fall togs upp i SVT:s utfrågning av Fredrik Reinfeldt – men som samtidigt (eller noga räknat några minuter före sändningens start) dök upp på en inbjudan till en presskonferens med Socialdemokraterna.

Var det en kupp av partiet, eller av läkaren, eller av SVT, eller av alla tre i samförstånd? Frågorna haglade. Jag och andra gjorde vårt bästa för att ge snabba svar på Twitter och i nyhetstexter (här och här).

Men exemplet Teichert var alltså bara det senaste i en lång rad. Många debattörer angriper dessa dagar olika medier för att ha slagsida åt det ena eller andra hållet.

SVT:s valprogramchef Eva Landahl hade just gått i polemik med Kulturbloggen sedan denna anklagat SVT för högervridning, bland annat genom att felaktigt påstå att K-G Bergström skulle vara medlem i Moderaterna. Landahl skriver i sitt svar (långt ner på sidan) att det faktum att bloggen antyder att han skulle vara politiskt färgad ”är okunnigt och oförskämt.”

Både före och efter Teichert-historien har bloggare på vänsterkanten påpekat att Gustaf Holmius, som i SVT och andra medier framträtt som en villaägare som kommer att drabbas hårt av en rödgrön fastighetsskatt, under många år varit aktiv i Villaägarnas riksförbund. (Vi har nu också skrivit om det själva.)

Bland de senare mediekritik-exemplen finns också Socialdemokratiska riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson som på Twitter ställer frågor till TV4 om att ytterligare en av deras experter visat sig ha allianssympatier (denna gång åskådliggjorda genom ett gruppdeltagande på Facebook). Jag skriver ”ytterligare en” eftersom TV4 redan tvingats backa från ett tidigare expertval, liksom även Svenska Dagbladet.

Lägg till detta listan över journalister som gjort stora RUT-avdrag som fick snabb spridning bland (företrädesvis röda) bloggare, som en del av kritiken mot vad som beskrivs som en överdriven RUT-bevakning.

Misstankarna dyker upp i stort och smått. När jag under Aktuellt-debatten mellan Reinfeldt och Sahlin råkade hashtagga den sistnämnda men inte den förste (skulle ha skrivit  @ men det blev #) i ett tweet så kom genast en fråga om SVT var partistyrt.

Exempelraden skulle kunna göras mycket längre. Ska man hitta en enskild punkt där den sociala webben gjort tydlig skillnad i årets valrörelse så blir det nog denna: påpassningen av journalisterna och redaktionerna. Granskarna granskas av nya granskare, de öppet partiska sticker de påstått opartiska med små nålar för att se om ballongerna spricker.

Paradoxalt nog har forskare konstaterat att reportrars personliga sympatier, eller för den delen ägarnas värderingar inom de privatägda medierna, inte spelar någon avgörande roll för vilka partier som gynnas eller missgynnas i en valrörelse. Medielogiken är en mycket viktigare faktor.

Själv funderar jag kring balansen mellan spelbevakning och sakbevakning. Nyheterna om opinionsmätningar och taktik å ena sidan, kontra nyheterna om politikens innehåll, förslag och konsekvenser å den andra.

Medieforskare brukar säga att spelorienteringen ökar i valbevakningen; i årets valrörelse ser vi antagligen ett nytt rekord i antalet opinionsmätningar. Dessa ger lättsnutna nyheter som potentiellt tar resurser och utrymme från den andra sortens nyheter; partiledaren som presenterar ett nytt sakförslag får bara frågor om den senaste förtroendemätningen.

Jag har svårt att se en valbevakning helt utan spelinslag, men kan samtidigt förstå kritiken utifrån det faktum att varje redaktion ändå jobbar med begränsade resurser och begränsat utrymme (okej, inte på webben men i de traditionella formaten). Allt får inte plats, mer av det ena ger mindre av det andra.

I sämsta fall kan den nya vågen av mediekritik skynda på utvecklingen mot mer spel och mindre sak. Opinionsmätningen blir en ”objektiv” nyhet, som en feg arbetsledning föredrar framför mer kontroversiella innehållsnyheter (Ska vi besöka det partiets presskonferens? Vi valde ju bort det andra partiet i går… Och ska vi verkligen granska skolutvecklingen i kommunen? Vi kommer att anklagas för att gå oppositionens ärenden…)

Innehållsnyheten (för att inte tala om den tunga granskningen) riskerar alltid kritik för urval, vinkling och bortval.

Jag hoppas förstås att jag själv och mina kollegor förmår ta emot webbens flod av mediegranskning som en utmaning, som en motivationshöjare för en bättre journalistik om politikens innehåll och konsekvenser, och inte som svepskäl för sänkta ambitioner och enkla utvägar.

Vi får se hur vi lyckas. Kontrollera oss gärna.

Varje torsdag fram till valet medverkar jag i Gomorron Sverige vid 7.25 och pratar om ”veckans snackisar i sociala medier”. Kan kollas i SVT1 och här.

Jag har redan fått frågan om jag använder något särskilt verktyg för att avgöra vad som varit mest omtalat, och det enkla svaret är nej. Snackis-utnämningen är min egen, och kommer alltid att vara öppen för ifrågsättanden och diskussion.

Naturligtvis håller jag koll på sajter som Knuff och Politometern (jag är sociala medier-redaktör för valwebben så politiska ämnen kommer i första hand), men topplaceringar där innebär inte ett garanterat omnämnande. Jag kan till exempel tycka att ett ämne som diskuterats mer på webben än i tradmedia kan vara extra intressant just därför – även om fjorton tradmediaämnen renderat fler blogginlägg i absoluta tal.

Jag har två veckor i rad sagt att framför allt Piratpartiet är överrepresenterat på den sociala webben, något jag också fått kritik för.

Det är ett påstående som jag gärna förklarar; jag plankar helt enkelt mig själv från svaret jag skrev på den kritiska bloggen:

När jag använder ordet oproportionerligt menar jag att PP:s stöd inom den politiska bloggosfären är betydligt större än vad det är i väljarkåren.

Vilka bloggar som är tyngst kan alltid diskuteras men man kan ju t ex kolla Politometerns topplista.

Detta är för mig inte konstigare än att man på motsvarande sätt ibland säger att FP är oproportionerligt starka på svenska ledarsidor, eller att MP har ett oproportionerligt starkt stöd hos svenska journalister.

Till detta kan läggas att jag mycket gärna tar emot åsikter om snackis-diskussionerna. Både om vad jag missat och vad jag borde ta med kommande torsdag. Kommentera här eller kontakta mig på Twitter eller mejla, mikael.pettersson/at/svt.se.

Jag hamnade i en Twitter-diskussion med Ekots nyhetschef Rolf Stengård om cred, sedan jag offentligt klagat på att Ekot inte creddat Rapport för avslöjandet om Margareta Winbergs faktureringar. Kan läsas här, nerifrån och upp:

Cred är ett ämne som många journalister betecknar som ”internt”, och det tillhör ovanligheterna att diskussioner inom eller mellan redaktioner blir offentliga på detta sätt.

Jag tycker att creddiskussionen berör också publiken – och allt mer så i ett föränderligt medielandskap.

Cred betyder att man hänvisar till en annan redaktion som källa till uppgifterna: ”uppger Ekot”, ”enligt SVT:s Rapport” osv.

De flesta journalister är överens om att vi ska credda när vi själva inte lyckats få uppgifterna bekräftade. Cred är ett lite motsägelsefullt verktyg: både en klapp på axeln till kollegorna (som tagit fram viktiga uppgifter) och ett sätt att distansera sig (ifall uppgifterna skulle visa sig vara felaktiga så har vi i alla fall inte gått i god för dem själva).

Många journalister ogillar att behöva credda. Man ser det som ett nödvändigt ont som bara ska göras om det är absolut oundvikligt. Det gnager i journalistsjälen att offentligt behöva erkänna att man misslyckats med att få viktiga uppgifter bekräftade.

Den intressanta frågan — som bland annat min och Stengårds diskussion handlar om — är i vilket läge vi inte längre tycker att vi behöver credda.

Regel nr 1 är alltså att när den egna redaktionen fått uppgifterna bekräftade behöver man inte längre credda. Enligt den logiken krävdes det således ingen cred i det ostron-fall Rolf Stengård beskriver, eftersom SVT:s Västnytt besökte samma ostronodling som SR Väst, och fick samma uppgifter och kommentarer från samma personer — även om SR publicerade före SVT.

Efter denna första regel tillkommer sedan ofta ytterligare argument för att så snabbt som möjligt kunna skära bort credden även om man inte fått uppgifterna bekräftade. Det gäller i synnerhet när ett avslöjande övergår i en nyhetsutveckling, som i fallet med Winbergs fakturor.

Jag har själv varit delaktig i att låta credden försvinna när en viss tid har gått, när min redaktion tyckt att ”storyn har ju fått ett eget liv”.

Det har genom åren bland annat drabbat Sveriges Radios avslöjanden i Ekot eller Kaliber. När den fjortonde vändningen kom och myndigheterna tvingades agera ännu en gång, tyckte vi inte längre det var viktigt att berätta att det var konkurrentens kritiska granskning som satt igång hela händelseförloppet.

Jag är i dag inte särskilt stolt över att ha varit med om den typen av credbortskalningar.

Inte bara fråntar vi ambitiösa kollegor ett välförtjänt omnämnande, vi bidrar också till en sämre förståelse för händelseförloppet i det aktuella fallet.

Om publiken tror att myndigheternas utredning kring det allvarliga missförhållandet startat av sig själv, då creddar vi i själva verket myndigheterna för något som åstadkommits genom enveten granskande journalistik. Vi förvrider verkligheten någon millimeter, och får folk att tro att myndigheter är mer aktiva än vad de i själva verket varit.

(Med åren har jag förstått att cred är extra viktigt för journalister som jobbar med granskande och grävande journalistik. Det är en tidsödande och krävande form av journalistik där reportrar ofta lever med sina stories under flera månaders tid, och där cred i andra medier blir ett viktigt ljus i arbetsmiljömörkret.)

Förutom nyhetsutveckling kan nyhetsspridning användas som argument för att skala bort cred. En kollega på en regional nyhetsstation hade den enkla regeln (halvt på skämt, halvt på allvar) att ”om fler än två skrivit om det kan vi stryka credden”. Med andra ord: vi har själva fortfarande inte kontrollerat uppgiften, men vi gör den till vår egen eftersom inte bara en konkurrent utan två påstår sig ha kollat upp den…

Jag skulle hävda att en redaktion med alltför stor iver att skala bort cred inte bara smiter undan hedrande omnämnanden för kollegor, utan också minskar sin egen trovärdighet. För vem står för den okontrollerade uppgiften om credden är borta? Viljan att slippa credda kan bita en i svansen.

En lockande lösning kan vara att övergå till svepande, anonyma begrepp av typen ”medieuppgifter” eller (som i Ekot) ”cirkulerat i media”. Elakt uttryckt är detta en lösning som tillämpas av den redaktion som å ena sidan inte fått uppgifterna bekräftade, men å andra sidan till varje pris vill undvika att credda sin konkurrent.

I mina ögon är ”cirkulerat i media” ett mycket märkligt begrepp. Vad betyder det? Att New York Times publicerat uppgifterna i en krönika? Att Rapport haft dem i ett toppinslag med hänvisning till verifierade dokument? Eller att någon twittrat ett påstående i en hätsk nätdebatt?

Dessutom — och här är mitt skäl till varför jag inte ser denna diskussion som ”intern” — påverkas publikens möjligheter att själva ta fram mer information negativt.

Jag tycker vi ofta är för snåla med cred mellan svenska redaktioner, och jag tror att medieutvecklingen tvingar och kommer att tvinga oss in i en mycket mer generös riktning.

På den sociala webben är creddkulturen helt annorlunda än inom journalistiken. Där creddar/länkar man hellre en gång för mycket än en för lite. Både till meningsmotståndare och vänner.

Den sociala webben anstränger sig inte heller — generellt — särskilt hårt för att konfirmera sådant andra redan plockat fram. På gott och ont råder ett transparensideal där den som vill snabbt hittar ursprungskällorna för en egen bedömning. Detta är något helt annat än journalistikens traditionella trovärdighetsideal där budbäraren helst själv ska ha kontrollerat varenda uppgift innan den publiceras.

Jag  är säker på att journalistiken påverkas av den sociala webbens ideal.

Med ett rakt, enkelt creddande, komplett med länkar på nätet, ges alla likvärdig möjlighet att själva ta del av originalrapporteringen, och avgöra i vilken utsträckning avsändaren ska bedömas som trovärdig. Utan detta lämnas publiken i ett vakuum, hänvisad till sitt eget googlande.

På SVT:s nyhetssajt har vi numera artiklar sprängfyllda med länkar. I dag länkar vi t ex direkt till Ekots bevakning av ”fallet Johan”. För några år sedan fick vi knappt ens publicera en länk som gick utanför vår egen domän!

Inom ett år är jag övertygad om att också Ekot kommer att publicera länkar till — exempelvis — Rapport och andra konkurrenter i sina nyhetstexter.

Vi blir och tvingas bli allt mer öppna med varifrån vi hämtat vår information, oavsett om den kommer från konkurrenter, myndigheter eller andra aktörer. Cred och länkar övergår från att vara något nödvändigt ont till att bli en självklar del av publiceringsprocessen.

För den som vill höra fler intressanta tankar (bland annat från Rolf Stengård) om cred, genomslag och snålhet mellan redaktionerna, rekommenderas den här debatten från Grävande Journalisters seminarium i mars i år, som jag själv var med om att arrangera.

Dagens kuriosa inslag i statsbilden stod utrikesminister Carl Bildt för. (Bildt är mannen i beige kavaj i mitten av bilden – lite på håll med dock)

Efter regeringens sommarfika på Rosenbad tog ministern Diana Janse på pakethållaren och susade förbi turisterna, ner mot UD på sin herrcykel. 

Grönt kampanjande eller bara ett simpelt brott mot trafikreglerna?

Fenomenet Wikileaks har diskuterats kors och tvärs rätt många gånger nu.

Sajtens senaste släpp av drygt 90 000 Afghanistandokument har ju nått ända in i den svenska valrörelsen (där man kan fascineras över hur snabbt både kritiker och förespråkare av den svenska insatsen tycktes hinna sätta sig in i materialet).

Från ett journalistiskt perspektiv kan man fråga sig om Wikileaks kommer att påverka redaktionerna.

Många tycks ense om att svaret är ja. Om den traditionella journalistiken ska kunna hålla jämna steg med Wikileaks och andra liknande sajter måste man helt enkelt bli bättre på att vinna källornas förtroende.

Dagens källor är gårdagens tittare-lyssnare-läsare. Och dagens publik är morgondagens källor.

Wikileaks’ källor föredrar uppenbarligen att vända sig till en sajt som lägger ut originaldokumentet framför en nyhetsredaktion som skriver en kort nyhetsartikel om det. Sajten erbjuder total tillgänglighet och transparens i detta avseende, mindre av bearbetning och vinkel.

Om detta brukar stora delar av Wikileaks-diskussionerna handla. Om det som skiljer Wikileaks från vanliga redaktioner. Transparensen, användardeltagandet, tillgängligheten. Nätets tekniska möjligheter och den sociala webbens öppenhet. Utnyttjande av webbens möjligheter till presentation av stora mängder data.

Men jag är övertygad om att det också finns en annan viktig förklaring till Wikileaks framgångar. Wikileaks hade aldrig nått dit man är i dag om man inte också varit framgångsrika i sina verifieringsprocesser. Gång på gång har det visat sig att dokumenten man lagt ut faktiskt är äkta. I dag litar mediejättar som Guardian, New York Times och Der Spiegel på autenciteten. Wikileaks har tillräckligt många gånger haft rätt.

Enligt Wikileaks’ förgrundsfigur och förmodade grundare Julian Assange lägger man ner mycket tid på att kontrollera äktheten hos dokumenten. En process som tycks vara rätt gammelmedial. Traditionell metodik som skapar traditionell trovärdighet. I kombination med traditionellt källskydd.

Wikileaks bör därmed kunna utmana och inspirera deltagare i både gamla och nya medier. Tradmedia har mycket att lära om transparens och användardeltagande. Om nätbesökarna får läsa fulltextdokumenten när Wikileaks avslöjar dem, varför ska de inte kunna läsa dem hos New York Times, Örnsköldsviks Allehanda eller Sveriges Radio?

På den andra sidan skulle det vara spännande om Wikileaks’ framgångsrika användning av journalistiska verifieringsmetoder blev en inspirationskälla för nätets medborgarjournalister.

Offentliggörande av originaldokument — eller för den delen originalintervjuer eller originalsammanställningar av data — har vi hittills sett ganska lite av inom den svenska sociala webben.

Bloggosfären utgör än så länge i första hand en spännande häxkittel av intressanta åsikter. Bloggaren är primärt en tyckare, inte en granskare eller avslöjare.

Inget fel i det — men Wikileaks visar att det är möjligt att skapa ett nätforum med ett medborgarjournalistiskt grundarbete, som kan nå någon helt annanstans än en traditionell åsiktsblogg.

Magnus Ljunggrens Borelius-avslöjande och Friktions dito av Littorins akademiska meriter var medborgarjournalistiska hållpunkter i den svenska bloggosfärens utveckling, men har inte fått många uppföljare. Makthavare.ses spräck av Stockholmsmoderaternas Almedalsregler härom veckan kändes som ett undantag som bekräftade regeln. Views, not news.

Man kan ha många åsikter om Wikileaks, men sajten visar att det går att kombinera webbens styrkor med traditionella journalistiska verktyg. Att det går att bedriva en medborgarjournalistik som presenterar punkter och utropstecken snarare än frågetecken. Att trovärdighet och källkontroll är förenligt med nätsamhälle och transparens.

När kommer ett svenskt svar?

Vad är en nyhet?

Kan man lära sig hitta nyheter?

Och hur gör man i så fall?

Härom dagen höll jag en föreläsning som för första gången på över ett år knappt alls handlade om sociala medier eller webbverktyg.

Det kändes lite ovant men samtidigt roligt.

Det handlade om det som är mitt specialområde när jag inte pratar om webben: nyhetsjakt och egna granskningar.

(Jo, jag har ett svar på frågan vad som är en nyhet! Det kommer i slutet.)

Det lustiga är att även en offline-föreläsning om nyhetsjakt numera börjar med sociala medier. Eller mer allmänt: med det nya medielandskapet med tusentals röster i stället för några få.

Mitt svar på frågan varför vi ska ägna oss åt egna nyheter och granskningar handlar nämligen om det där. I presentationen har jag skrivit att svaret är ”Glädje och överlevnad”. Med ”glädje” menar jag förstås den känsla som alla journalister (och säkert också andra) kan få när man är först med att berätta något viktigt som intresserar omgivningen. Man känner när man hittat en egen grej.

Överlevnad då. Det handlar om det där nya medielandskapet. Det medielandskap där så många nyheter tar sig ut på andra sätt än genom tradmedias nyhetsredaktioner. Där de till och med kommer snabbare och kanske till och med bättre via andra kanaler.

Där blir de egna nyheterna och granskningarna våra viktigaste verktyg för att motivera vår egen existens. Vi ska kunna berätta historierna som inte kommer fram på annat sätt.

På valwebben märker vi ett stort intresse för våra egna nyheter och granskningar. Visst publicerar vi också TT-telegram och mer allmänna nyheter, men det är när vi själva går vidare på den allmänna storyn, eller presenterar något helt eget, som reaktionerna kommer. Det kan sedan handla om partiernas budgetar, Centerkandidater, Valpejl eller Sverigedemokraterna.

Den som tror att nyhetsjägarens tid är över i det nya medielandskapet har nog misstagit sig.

Men nyhetsjägarens arbetsmetoder, verktyg och förhållningssätt måste förmodligen förändras radikalt. Både input och presentation transformeras; i den ena änden gäller det att skaffa sig koll på och bygga relationer i kanaler som tidigare knappt existerade, i den andra änden att göra plats för ett samtal om det egna jobbet och de egna prioriteringarna på ett helt annat sätt än tidigare.

(Ett exempel jag just läst: tidningen Fokus’ bakom-kulisserna-reportage om den rödgröna skuggbudgeten, baserat på öppna intervjuer, bakgrundsintervjuer – och Facebookuppdateringar!)

Jag tror att den som lär sig dessa nymodigheter och samtidigt lyckas upprätthålla inspirationen och arbetsglädjen inför själva nyhetsjakten knappast behöver frukta framtiden.

Och till sist då svaret på frågan: vad är en nyhet?

Det finns massor förstås massor av svar, vetenskapliga, erfarenhetsbaserade och humoristiska. Mitt eget tillhör mittenkategorin och låter så här:

En nyhet är svaret på den fråga du dagen efter kommer att svära över att din konkurrent kom på att ställa men inte du.

Väldigt många journalister nickar åt den definitionen med ett snett leende.

Den håller i både det gamla medielandskapet och det nya.

Trots att jag jobbat som journalist sedan mitten av 90-talet hade jag fram till i torsdags kväll aldrig besökt  Almedalsveckan i Visby.

Nu blev det några intensiva dygn, intressanta på flera sätt.

Sveriges Radios publikredaktör Malin Crona kastade mig rakt in i hetluften i form av Thomas Nordegrens efter talet-show för SR:s Almedalskanalen. Diskussionen handlade om hur Almedalen så långt skildrats i sociala medier och resultatet kan avlyssnas här.

För mig blev det en generalrepetition inför medverkan i SVT:s Gomorron morgonen därpå. Ämnet var detsamma men programledaren Marianne Rundström något mer återhållsam än Nordegren i frågeställningarna kring Littorinaffären; en video finns att kolla här.

På torsdagskvällen blev jag också indragen i en akut nyhetsjakt, när jag mötte mina Rapportkollegor Kiki Bek och Kristjan Sigurjonsson letandes Margot Wallström. Det gällde anklagelser om att hennes kampanjinsatser för Socialdemokraterna skulle ha brutit mot reglerna för hennes FN-jobb. Kiki hade ringt socialdemokratiska pressekreterare men fått svaret att de inte visste var Wallström befann sig. Samma svar fick hon nu från ett gäng namnkunniga partiarbetare som vi hittade på en hotellrestaurang; Thomas Östros, Leif Pagrotsky med flera var helt okunniga om Wallströms förehavanden.

Vi gav emellertid inte upp utan spred frågor via Twitter och SMS – och fick till slut svar från SVT-kollegor som berättade vilket hotell hon bodde på.

Det låg en bit utanför stan, men Kiki ringde receptionen – och det visade sig att Wallström stod där alldeles intill receptionisten! Hon tog samtalet och Kiki kunde ställa sina frågor. (Wallström sa att hon inte trodde kampanjandet innebar några problem men bad att få återkomma, vilket refererades av programledaren i Rapports sena torsdagssändning, och dagen därpå följdes upp med ett mer utförligt svar.)

Slutsats av eftersökandet: antingen hade SVT:s personal bättre koll på Margot Wallströms boende i Visby – eller så skyddades hon av partikamrater och S-pressfolk. Gränserna mellan makthavare och journalister är inte helt utsuddade, inte ens i Almedalen.

Dagen därpå blev jag inblandad i SVT:s uppföljning av Makthavare.se:s spännande nyhet om Moderaternas PM för Almedalsaktivister, där Moderaterna gentemot oss valde en öppen linje med bekräftelse, tillgängliggörande av dokumentet samt möjlighet till ansvarsintervju. Vi följde upp både med text och TV-inslag.

Mer kritiserad har Moderaternas mediehantering av Littorinaffären varit. Det finns inte mycket att tillägga där, annat än möjligen ett svar till de många (vänner, bekanta, journalistkollegor…) som verkat tro att vi reportrar i Almedalen alla satt och tjuvhöll på en sanning som inte delgavs publiken. Jag kan uppriktigt säga att jag inte hade en aning om vilka anklagelser Aftonbladet framfört mot Littorin (än mindre om sanningshalten) förrän dessa publicerades i tidningen på lördagen, och jag träffade heller inte någon kollega (som inte jobbade på Aftonbladet) som påstod sig ha det.

SVT:s hantering av affären har så här långt genomgått tre faser: först publicerade vi (som alla andra) Littorins egen version, som också bildade grund för en fördjupande diskussion i Aktuellt på temat ”Politikens pris”. (Notera dock PM Nilssons profetiska spekulation vid 11.00.)

Fas nummer två blev en ungefär dygnslång tystnad om Aftonbladets ”steg A”, alltså Aftonbladets nyhet att de konfronterat Littorin med uppgifter om ”ett brott”. På torsdagen valde Rapport att inte återberätta detta med hänvisning till att vi inte hade några egna källor.

Däremot hann det bli en spännande diskussion i SVT:s morgonprogram på torsdagsmorgonen, när Lena Mellin i direktsändning berättar för programledaren Marianne Rundström och TV4:s Anders Pihlblad om tidningens uppgifter.

Under torsdagen och fredagen kokade Almedalen och webben nästan över av diskussioner och spekulationer, och vid lunchtid på fredagen publicerade även SVT uppgifterna om en brottsanklagelse, i form av en TT-artikel och en nyskriven analys av Mats Knutson. Motivet till omsvängningen var inte några nya uppgifter i sak, utan helt enkelt att affären blivit större än brottet.

- Även om Littorin inte längre är en offentlig person så måste orsaken till hans avhopp vara offentlig. Man kan inte dölja historien, säger i dag Rapports tillförordnade ansvarige utgivare Anja Hildén.

På motsvarande sätt tycks det ha varit historieboksperspektivet som till slut gjorde Aftonbladets egen ”A men inte B”-hållning omöjlig. Aftonbladets första beslut var inte orimligt: en avgången minister är en mindre offentlig person än en sittande. Tröskeln för publiceringar höjs.

Som en jämförelse valde vi på Rapport att anonymisera den centerpartistiske riksdagskandidat som ansåg att judar låg bakom 11 september, eftersom han i praktiken redan hunnit avpoletteras före sändning. På förmiddagen var han en riksdagskandidat, klockan 19.30 i praktiken en privatperson.

I Aftonbladets fall uppstod ett historieboksperspektiv som gjorde ”privatpersons-hållningen” omöjlig: om en minister avgår mitt i en valrörelse på grund av påståenden om sexbrott är detta en historisk händelse som aldrig i längden kan förbli en hemlighet.

Trycket från de sociala medierna bidrog sannolikt till att avståndet mellan orden ”brott” och ”sexköp” nu bara blev två dygn.

Vi är i dag många som med stort intresse läst Aftonbladets chefredaktör Jan Helins uttömmande bloggpost i ämnet.

Personligen funderar jag bara över ordet dementi. Helin skriver att Littorin inte dementerade förrän hans advokat på lördagen sa att ”min klient Sven Otto Littorin förnekar brott och avvisar därmed bestämt anklagelserna som är publicerade i Aftonbladet.”

Samtidigt fick Aftonbladet följande besked från Littorins pressekreterare redan efter konfrontationen på tisdagen: ”att ministern sagt till henne att han aldrig någonsin har begått det påstådda brottet.”

Visst kan en advokats ord uppfattas som tyngre än en pressekreteras, men nog var väl redan tisdagshälsningen en dementi?

I förra veckan smyglanserade vi Valpejl, ett öppet granskningsverktyg för den som vill veta mer om kandidaterna i höstens val.

Det är ett unikt samarbete mellan SVT och Sveriges Radio, som bland annat inkluderar uppgifter från offentliga register och svar på en omfattande enkät.

Enkäten har gått till riksdagskandidater från riksdagspartierna och Sverigedemokraterna, och dessa partier har också fått en egen ”knapp” på sajtens förstasida, så man kan göra urval baserade på just det partiet.

I onsdags eftermiddag släpptes sajtadressen, till våra lokala redaktioner och i sociala medier. Klockan 14.00 syntes adressen för första gången på Twitter. Och den spred sig snabbt.

De första timmarna var läget ganska lugnt. Makthavare.se skrev om sajten och det droppade in kommentarer på Twitter, från positiva journalister, självlänkande politiker och en och annan medborgargranskare. (Svar på frågan i just detta tweet: Kent Norman är revisor.)

Efter en halvtimme kom det första Valpejl-kritiska tweetet, på ett tema som skulle återkomma.

Strax före nio på kvällen skriver min kollega Malin Crona en uppmaning som i efterhand får betecknas som lätt profetisk.

För sedan smäller det.

Vid halv elva publicerar Oscar Swartz en bloggpost med mycket hård kritik av Valpejl. Kritiken handlar om att sajten inte låtit Piratpartiet – som så sent som för ett år sedan tog hem 7 procent av rösterna i EU-parlamentsvalet – medverka i enkäten.

Swartz inlägg blev inte det sista.

Under dygnen som följt har PP- och Fi-anhängare publicerat rader av kritiska inlägg. Gudrun Schyman (Fi) har publicerat ett öppet brev och Anna Troberg (PP) startat en motkampanj med kandidaters svar på enkäten de inte fick svara på. I Twitterflödet blev de kollegiala uppmuntringarna alltmer svårfunna, liksom användningen av Valpejldata. PP och Fi fick bloggstöd från riksdagsparti-kandidater. Hårda ord blandades med humor.

Reaktionerna har fått många i gänget bakom Valpejl att fundera. Och inför den stora ”officiella” lanseringen av Valpejl på torsdag har SVT och SR nu beslutat att låta alla kandidater från alla partier som ställer upp i riksdagsvalet besvara vår enkät.

Under timmarna som gått efter att beslutet offentliggjordes på Twitter har det mötts av många positiva reaktioner.

Vi valde att smyglansera sajten med det uttalade syftet att få in synpunkter. Att säga att vi blev bönhörda på den punkten känns som en underdrift.

För detta kan man inte annat än tacka stort!

(Tveka för övrigt inte att höra av dig om du hittar någon spännande uppgift på Valpejl, eller kommer på någon sammanställning av uppgifter som visar ett intressant resultat. Vi letar hela tiden efter uppslag för TV och webb, själv blandar jag det sociala redaktörskapet med klassiska reporterinsatser. Du når mig på mikael.pettersson/at/svt.se.)