Bägge parter begick stora övergrepp mot vad vi kallar folkrätt och cirka 30 000 personer dödades och många skadades. Maoisterna kontrollerade cirka 70 procent av landets yta, men inte de större städerna när fredsavtalet slöts den 21 november 2006. Det så kallade Comprehensive Peace Accord mellan Nepals regering och Maoistpartiet ska bland annat garantera:

• Att Nepals befolkning ska kunna rösta i demokratiska val utan risk för egen säkerhet.
• En ny era för Nepals möjligheter att bli en demokratisk stat, oberoende av etnisk tillhörighet, religion, kön med mera.
• Ingen av de stridande parterna ska genomföra taktiska militära rörelser.
• Vapen ska samlas in och hållas under bevakning.
• Soldater under 18 år ska sändas hem.

Nepal gjorde en gemensam begäran med alla inblandade parter till FN om att stödja fredsprocessen i Nepal. Det skulle ske genom att bland annat ha kvalificerade civila monitorer med militär kompetens på "fältet".

Kortfattad blev Unmins uppgift att bistå med att registrera vapen både bland Maoist Army och inom Nepals armé. Varje part lämnade in exakt samma mängd vapen och dessa vapencontainers bevakas av Unmin på 24-timmars basis.
Maoist Army samlade ihop sin armé i sju "Main Cantoment Sites" (MCS, en division i varje) som konstant kontrolleras av Unmin. Nepals armé får inte lämna sina kaserner utan tillstånd.

Unmin har också genomfört två registreringar av Maoist Army-soldaterna där alla som är under 18 år och alla som anslöt sig till Maoist Army efter november 2006 ska sändas hem. Anledningen är att på sikt ska Maoist Army integreras med Nepals armé eller andra säkerhetsstyrkor.

Dessutom genomför Unmin mobila patruller eller helikopterpatruller över hela Nepal. Unmin uppsöker då också civila lokala myndigheter samt den lokala befolkningen. Unmin ska också bistå valarbetet inför det kommande regeringsvalet.

Sverige sände tre monitorer från Försvarsmakten i slutet av mars 2007. Dessutom sände Sida fem monitorer (alla med militär bakgrund) under sex månader som en gratistjänst åt FN.